Levitation

Hjälp... jag försöker stå stadigt med båda fötterna på jorden, men hur jag än kämpar, lyfter fötterna och svävar en meter över marken... jag lägger mig ned för att få kontakt, men inte heller det hjälper...Världen är sig inte lik, jag känner inte igen mig. Den ser gummiaktig och uppblåst ut och ändå når jag inte ned. Som spegelrummet i lustiga huset, ändrar sig allt, sträcker sig mot mig, men glider undan vid minsta beröring.

Så kommer en långdragen vindpust från norr. Den mäktiga Vinter Kungen varnar om sin förestående ankomst. Frosten sänker sig långsamt och förvandlar landskapet vitt. Som en förhälsning från hans vackra Is Drottning... Världen blir hårdare, klimatet tuffare och reglerna för jordens innevånare stängare. Kylan sprider sig över fälten, genom skogen, längs vägarna, in på kontoren, smittar Idol och min varma låga fladdrar betänkligt när den kämpar för sitt liv.

Nu är Istiden här igen.

Jag har flyttat...

Jaha... så konstigt... fattar inte riktigt vad som har hänt, men... ja... det verkar inte bättre... Kan inte påstå att det är ett välplanerat och medvetet val, nej, detta hände helt utan min medverkan och faktiskt också, när jag tänker igenom det hela, mot min vilja.
För ett par månader sen bodde jag på min vanliga skåneadress, med mina grannar sen tio år, med en helt vanligt illustrerad värld i ganska slätstrukna färger och ljud. Förra veckan insåg jag att jag flyttat till en galax långt, långt borta... I min dotters säng sover Prinsessan Leia och i min sons rum regerar Darth Vader. Hans andning är lätt att följa genom den stängda dörren medan han övar sig i fäktning med sitt svoschande lasersvärd... Min man, Obi-Wan Kenobi, har just dragit på sig jobbarbyxorna för att rengöra dockningsstationerna (entré trappan) innan dagens jediskola börjar.
När jag går ut med soporna vinkar Jabba The Hut från granngården och frågar hur vi mår. Hans fru, Jar Jar Binks (okej, jag vet att Jar Jar inte är en tjej, men de har många likheter i övrigt) hälsar godmorgon på sitt lustiga sätt. C-3PO skyndar sig förbi mig och lyfter tjänstvilligt locket till soptunnan med en radda välartikulerade förmaningar.
Bakom huset lyfter General Grievous rymdskepp, bara sekunder innan Greve Dooku och Han Solo släntrar in genom grinden, djupt samtalande. Darth Maul hälsar dem glatt välkomna och berättar att Padmé var sjuk igår igen i skolan...

Varje ögonblick reciteras väldetaljerat och nyanserat av en djup, sjuårig stämma och ljudeffekter följer mig var jag går, exakta och utmålande. De kompletterar livet omkring mig på ett fantastiskt sätt och förstärker känslan av rymd, äventyr och fight. Jag höjer inte ens på ögonbrynet över R2-D2 som nyfiket skruvar isär vår tjock-tv, utan tränger mig förbi Darth Sidious och Luke Skywalker som fäktas i köket och startar diskmaskinen. Glatt erbjuder de sig att köra repris, slowmotion, filmsekvens för filmsekvens, så jag inte missar ett enda slag, en enda klinch eller ett enda skri från de respektingivande kämparna! Eftersom jag är lite stressad, tackar jag nej och ber Yoda om hans kloka hjälp att samla trupperna för avfärd...
Om morgonen tvekar jag inte det minsta att ta podracern till skolan och blir inte förskräckt över kråkan som ödesmättat skriker "Ahiahhhhhhh..." när den flyr från vägbanan som vi inte ens nuddar, där vi svävar fram...
Stjärnornas Krig har blivit min värld och alla är nya och obekanta och överallt utkämpas slag och tävlingar som jag inte fattar något av och ändå ler jag konstant med hela min person fokuserad på den engagerade lilla berättarrösten som lotsar mig genom varje dag och tålmodigt börjar om i sin kvartslånga beskrivning av en miljö eller situation. Jag är tacksam för tålamodet :) det som återges är ju min vardag, mitt liv... och jag vill inte missa en sekund!

Enligt min son är jag Shmi Skywalker :) och nog kan jag tänka mig att jämföras med Pernilla August, men kanske borde jag äntligen se filmerna om Stjärnornas Krig, så jag bättre hänger med i min vardag.

Tack för idag och sov gott alla prisjägare! :)

Min son Uppslagsverket...

Ända sen barnen var bara pytte så har jag läst var kväll för dem. Det har blivit en del av nattningsproceduren och både de och jag uppskattar det otroligt mycket. Från början fick jag välja helt på egen hand vilka böcker vi skulle läsa, men ganska snart började 2 små viljor att lägga sig i :) Det är onekligen väldigt berikande, men även väldigt tålamodsprövande och, intressant nog, överraskande provocerande att läsa samma bok kväll ut och kväll in i 6 månader i rad. :)

Ganska snart märkte jag att min sons favorit böcker drog sig mer och mer mot realistiska böcker, för att gå vidare till "Så funkar det" och "Vad gör folk hela dagarna?", via "ABC" med Alfons och till fakta späckade böcker om dinosaurier och Star Wars... Han formligen suger upp allt han hör och sparar ned allt på någon hårddisk, för att kunna återge och citera ordagrant dagar, månader, år senare. :) Hans uppslagsverk kring forntida djur och Star Wars står uppställda på hedershyllan, likt konstverk vars skönhet han insuper var dag.
Detta har nog bidragit till att han tidigt lärde sig läsa hjälpligt, törsten på fakta...

Nu går han i första klass i grundskolan och har förärats med ett lånekort på skolans mycket fina bibliotek :) Detta används flitigt, må jag lova!! Var vecka kommer han hem med flera nya böcker som vi hjälps åt att läsa. Häromdagen var lyckan totalt fullständig: ur sin skolväska drog han upp 3 heliga skrifter om svenska skogars utbud av svamp och hur man bäst tillförskansar sig dem!! :D

Mamma!! När jag har läst ut dessa, så vill jag ha ALLA böcker som finns om svamp!! Men jag vill inte låna dem, jag vill köpa dem, så jag har dem kvar FÖR ALLTID!!

Tack för idag och sov gott alla skogsbitna!

Kvällsdopp

Väldigt rastlös i benen, med alldeles för mycket fluff kring midjan, bestämde jag mig för en rask promenad häromkvällen! Sommaren har bjudit på en hel del god mat och dryck, parallellt med att träningen blivit oerhört knapphänt på grund av att alla världens hav, samtidigt förångats upp i himlen, och slutligen åter regnat ned på jorden för att hålla mig sällskap varhelst jag befunnit mig.

Nåväl... denna kväll väntade jag ut skyfallet och smet sen snabbt ut och marscherade iväg.

Tankarna babblade i mun på varandra... Det var omöjligt att urskilja något alls, det var jobbet här, barnen där (vad härligt havet brusar...) trädgård, planering (se där, en regnbåge!) städning och jag fick ingen ordning på kaoset i huvudet... Jag tvingar mig själv att lyfta blicken från marken och plötsligt fångas min uppmärksamhet av något annat... En kanin smiter snabbt undan i några buskar och vilka fantastiska färger himlen har!! Vattnet ser kallt och klart ut och och se där!! Där sitter en man och mediterar på en filt på stranden i blåsten... :) Vågornas rytmiska rullningar måste skapa en perfekt miljö.

Plötsligt är jag här och nu. Jag njuter av den starka vinden, av att få sträcka ut benen, av färgerna och landskapet. Solen, med sin djupt orangea, kraftiga kropp sprider rosa dyningar över himmelen och kämpar tappert mot att svalka sig i havet. Alla mina tankar har kommit till ro, hänförda av den större, viktiga, riktiga världen utanför mitt huvud och benen börjar bli nöjda efter en timmes taktfast marsch och precis innan jag viker av, upp från havet, hem mot huset stannar jag upp för kvällens stora final. Den stinna solen förlorar sin kamp och sänks obönhörligt ned i det isande vattnet... jag tycker mig höra ett fräsande ljud, men det kanske var grannens katt...

Tack för idag och sov gott alla soldyrkare!

Själsinpackning

Mörkret har lagt sig, så även, efter mycket om och men, mina barn... :) Väskorna står packade, på väg ut mot bilen, men dröjer sig ännu kvar lite, i fall jag har glömt något... Vi har Barnens Dag i Bullerbyn hela veckan, vår egna semester, då vi badar i havet, glassar i Hembygdsparken (vilket betydligt fler än vi kommit på), busar på Fabriken och Drar iväg på Äventyr!!!
Vi har nytankad bil, glatt humör och spänning i sinnet och imorgon bär det iväg!! Vi ska åka karuseller, berg- och dalbana, äta sockervadd och kikna i Lustiga Hus :) vi ska plocka bär i skogen, bada i varje insjö och säkerligen spela några omgångar minigolf!

Det är så härligt att vara på semester med barnaögon och ana roligheter i varje hörn :) det är en förmån att få följa med på alla upptåg och upptäcka att man ler i varje spegelbild. Att ha semester med barnen, är som en enda stor inpackning för själen och med lite tur överlever man på det ända till jul.

Jag får återkomma med några dråpliga händelser från vår vecka när jag är tillbaka!
Tack för idag!

Överraskning... :)

Igår grävdes alla plintar i våg och när kvällen kom så var uppdraget slutfört... :) Lyckan var fullständig och föga brydde jag mig om att även min rygg befann sig i outrätbart vågläge.

I morse hade Moder Natur veknat ytterligare och solen sken från en molnig himmel, men på något sätt så dansade solen hela tiden till höger, till vänster och de elaka molnen fick dra sig tillbaka utan någon framgång. :)
Nu ligger så gott som alla bärlinor på plats och så fort jag köpt ett nytt hjul till skottkärran kommer urgrävningen att gå som en dans!!
Vinkällaren är inte längre en insjö, utan har retirerat till en helt normal, stor vattenpöl! :)
Grillad kalv till middag och nu nynnar jag bekymmerslöst igen och förtränger väderprognosen som flaggar för mer regn i slutet av veckan... Inget kan förta min optimism nu, jag planerar bonsaier och blodlönn, stil på utemöbler och krukor... :)

Känns som någon är lite föööööööööör kaxig nu, eller hur? :)

Tack för idag och sov gott alla väder gudar.

Ojämn kamp mot Moder Natur...

Naturligtvis blir ju saker och ting inte alltid som man tänkt sig, det är helt i sin ordning och jag accepterar lugnt att ödet, Murphys lag eller Moder Natur spelar min planering ett spratt och visar sina muskler, inga problem... Men när planeringen går åt pipsvängen gång, på gång, på gång... Då är jag så lagom road... Ändå tyckte jag att jag var väldigt ödmjuk denna sommaren: en dag önskade jag mig sol och varmt och till resterande semester planerade vi (jag) endast in ett medelstort projekt och två små, ingenting om man jämför med tidigare års ambitioner! Den dagen jag önskat mig sol och värme grydde och hälsade mig godmorgon med kyla, jämnmulet och regn. Min optimism visste inga gränser och glatt sa jag till familjen att det var lika bra att det regnade ur under förmiddagen! :) Dagen förflöt med marginella omslag i vädret till det sämre, men alltjämt smattrade regndropparna på vårt uterumstak.

Ny vecka grydde och med den årets semesterambitioner :) Det medelstora projekt jag nämnde tidigare är den 14 meter långa rabatten i östläge som nu ska bli en lättskött båtbrygga med orientalisk touche. Ogräs rensades bort, material transporterades hem och gropar till de 40 plintarna började grävas med glatt humör och sollinne på! :) Dagen efter börjades bra, men övergick alltför snabbt i regn och regn och regn... Som följdes av en dag av regn och regn och regn... Som följdes av en dag av regn och regn och regn... Dräneringsrören blev överbelastade och maken fick ägna dagen åt att försöka stävja floden som helt plötsligt sprungit upp tvärs över hela golvet i tvättstugan i källaren! Barnen började glatt prata om att bygga flotte och packa tältet tillsammans med matsäck, men en blick från mor och far senare insåg barnen att de inte alls var särskilt roliga. :)

Själv gick jag otaliga gånger genom trädgården och blickade mot skyn för att finna en gnutta ljus i de mörkgråa regnmolnen, dels för att käre maken skulle kunna dra på sig torra, varma kläder, dels för att jag skulle kunna gräva om de hålen i marken som vid detta laget regnat igen... Förgäves... Mitt humör var lika grått som vädret...
Så i morse var det faktiskt, kors i taket, UPPEHÅLL!!! Jag fick uppamma hela min viljestyrka för att äta frukost och dricka morgonkaffe innan jag rusade ut med spade och måttband i högsta hugg!! Denna gången en smula klokare och medan jag grävde, körde maken och barnen fram plintarna som sattes ned med en duns i varje grop vart eftersom jag grävt om dem. :) Ha!! När regnet började lagom till lunch, var jag segerviss och nöjd!! Jag hade i alla fall vunnit ett slag mot kära Moder Natur!!

Regnet gjorde mig inte fullt så upprörd, utan jag bakade nöjt blåbärs "bugs" till eftermiddagskaffet. Efter det gick jag lugnt ned i källaren och hjälpte maken med att röja bland alla påsamlade saker... :) Ja, trots allt hade vi ju i alla fall påbörjat jobbet ute i trädgården och det räckte för att få mig att nynna bekymmerslöst idag. Men jag borde ha varit lite mer försiktig i min segervisshet... :) Precis när jag höll på att samla in barnen till middagen på kvällen, gjorde jag mig ett ärende i vinkällaren och möttes av Sveriges nya största insjö!!! Golvet stod i vatten och öllådorna kom seglande emot mig på de böljande vågorna!! Blixtsnabbt insåg jag att Moder Natur tog ut sin hämnd för de nedgrävda plintarna! :)

Tack för idag och sov gott alla oceanfarare!!

Vippanka

En smula generat, absolut, men nog kan jag ändå erkänna att jag är en sån där... sån som de visade på tv för några år sen, den där ankan som drack ur ett glas och till slut vippade över, för att så gott som omedelbart resa sig upp igen. Inte för att jag vill dra parallellen till att dricka och allra helst inte alkoholhaltiga drycker, men nog sippar jag i mig motgångar och låter dem pressa mig mot marken för att sedan så gott som omedelbart resa mig med en ny vision och uppenbarelse för näthinnan. Så även denna gång... Som ni säkert redan räknat ut med en enkel ekvation, så är jag inte direkt händig i trädgården och har definitivt inte "gröna fingrar" och även om vintern inte blev fet på festandet i min trädgård, så blev förödelsen stor i förhållande till livet i den.

Nu står dock nya bambuplantor och vajar sövande i vinden, ett nytt olivträd visar sin tillgivenhet genom oändligt många nya, friskt gröna löv och även ett par potentiella oliver och i orangeriet (Äntligen Hemmas vackra omskriving av uterum) tronar en ny citrus med förförande många blommor och omogna citroner. Min trappa pryds av prunkande rosor, begonior och även tomatplanta och solros och min optimism har inga som helst begränsningar. Jag rensar bort tonvis med ogräs från det tiotal morötter som verkar sträva mot solen i mitt trädgårdsland :)

Trots att jag faktiskt hör en liten realistisk röst där på min vänstra axel, som beskriver det krigslandskap som mötte mig i våras, som återger tidigare års odlingsbesvikelser och som sakta och tydligt refererar alla tidsödande projekt som genomförts, till en oersättlig mängd blod, svett och tårar, i trädgården förut, så nynnar jag glatt när jag minutiöst rensar bort alla nässlor och tistlar inför denna semesters uppdrag. Alla nödvändiga artiklar är beställda och med Mickes hjälp mäter jag ut var alla 40 halvmetershål ska vara... De 40 halvmetershål som ska fyllas med plintar för den Japan-inspirerande rabatten i form av en brygga som ska bli början på en ny era för baksidan av vår trädgård... :) Visst vore det väl spännande om jag kan få kameran att funka, så jag kan lägga ut bilder när det är färdigt?

Tack för idag och sov gott alla trädgårdsarkitekter!

Läkemedel

Det var väl kanske illa timing på det hela... eller kanske var det helt vältimat, beroende på hur man ser på saker och ting... :) men de små, rara barnen var på Kollo hela veckan, med mormor och morfar som varierat käcka och alerta kolloledare.
Själv passade jag på att jobba intensivt, för att få undan allt inför semestern. Av någon anledning, så blir de där sista minuten sakerna alltid mycket längre än minuter... Hur som helst, så jobbade jag långa dagar och dessutom var det en turbulent vecka på jobbet, med mycket information om framtid och möjligheter och alternativ och val. I allt detta, skedde ett par olyckshändelser... Inget illa menat, det är jag helt övertygad om, men det hände vid ett par tillfällen, att några personer, råkade karva lite för djupt i min lekamen. Kniven skar för djupt i min själ och när fredagen kom, lämnade jag jobbet med stora hålor och tomrum i mitt varande jag.

Symboliskt körde jag de långa milen till kollo, barnen och vilan genom ett sagolikt regnoväder. Trafiken var lika tung som mitt sinne och Göteborgs trafiksituation fick mig att tänka ut helt nya okvädningsord och oförskämdheter. Sent på kvällen rullade jag uppför infarten och möttes av en morfar som kurade under ett stort paraply och vi bar raskt in min packning... in i stugan som var en oändlig kontrast av värme, ljus och glädje. Barnen kom skuttandes i min famn och pussade och kramade mig i oändlighet, sonen berättade förtroligt att han hade en present åt mig och placerade en tatuering på min arm och kramade den på plats innan han varsamt tog bort skyddspappret. Dottern placerade sig som en apunge på min mage, med sina små armar om min hals och magin började verka.

Plötsligt strömmar plastic padding rakt in i kroppen... Snabbt pumpar hjärtat den vidare med hjälp av ådrorna och fyller ut alla tomrum och svarta hål inom mig... Barnens kärlek fyller mig till brädden och deras värme får paddingen att härda snabbare än någonsin tidigare :) Energin letar sig tillbaka, ljuset strömmar in och på kvällen går jag till sängs och känner mig äntligen hel igen. Hel och varm inombords somnar jag drömlöst och vaknar till solens strålar genom fönstret! :) Men... skulle det inte regna idag? :)

Tack för idag och sov gott alla reparatörer!!

Min alldeles egna lilla Lotta på Bråkmakargatan...

Min dotter har i många års tid beundrat karaktären Lotta i Astrids underbara berättelse och vi har läst om Lotta, lyssnat på skivor om Lotta och tittat på filmer om Lotta... Min dotter har dessutom väldigt många likheter med Lotta om man jämför personlighetsdrag och när det gäller envisheten, så tror jag min lilla loppa vinner. I likhet med Lottas mamma, försökte även jag visa prov på oändligt tålamod inför dotterns alla tilltag som argt förklarades med att "Så gör faktiskt Lotta!!".
Sakta började jag dock analysera sönder Lottas mammas val av uppfostringsmetod och kände att jag bet ihop tänderna mer och mer när jag lugnt förklarade att Lotta gör en hel del saker som man faktiskt INTE får göra och att vi kunde VISST ha andra regler än Lotta! :)

Lite roligt var det ju förstås när lillfia, då 3 år gammal, övade en hel bilsemester på att vissla (För det kan Lotta!) och faktiskt visslade riktigt fina toner när vi körde in på uppfarten hemma :)
Men ganska ofta kan det strosa lite på nerverna med en tös som "kan allt själv, mamma!" även i de mest stressade lägen :)
Mammas tålamod och pedagogik försvann i ett trollslag den dagen loppan kom hem från dagis och hade klippt sönder sina kläder "precis som Lotta!" och vips och snurr hade vi Lotta-förbud hemma. Efter det omedelbara vredesutbrottet, accepterades detta med förunderligt lugn. Slut var alla hyss hon lärt av Lotta och slut var även hänvisningarna till Lotta i alla lägen... vad som inte tog slut var hennes bild av att hon kan allt själv och det får ju till och med mamma hålla med om att det är en bra egenskap... :)

Så för någon vecka sen, var det dags att klippa håret på barnen och hårfrissan fick fria händer :) Storebror blev supernöjd med sin coola tuppkam och lillasyster... :) Lillasyster stod där med sin page på halva nacken och sitt diadem med stor rosett och likheten med Lotta på Bråkmakargatan var helt makalös :)
Faktiskt så blev både dotter och mamma väldigt nöjda och på prov är nu Lotta-förbudet hävt och det blev ett kärt återseende mellan två kavata små flickor!

Tack för idag och sov gott alla historieberättare!

Uppgradering

I lördags upptäckte jag att min dotter införskaffat sig en uppgradering som jag själv inte alls var förberedd på... :)
Normalt brukar förhandlingsförsök från min dotter börja med att hon väldigt snällt och mjukt ber att få eller få göra något. Om jag av någon ( i mitt tycke ) väldefinerad orsak säger nej, så brukar hennes ton skärpas avsevärt och argumenten begränsas till ett mycket bestämt: Men jag vill!!!
Om jag framhärdar i mitt Nej, brukar hon skrikande och gråtandes rasa ihop i en hög och sen har vi oftast en helt baklåst liten tjej att hantera.

I lördags satt jag i godan ro och försökte befria mitt trädgårdsland från det otroligt livskraftiga ogräs som funnit sin boning i vår trädgård. Klockan var precis någon minut i middag och min dotter kommer skuttandes och frågar glatt om hon inte kan få ett tuggummi. Nej, replikerar mamma, det är inte någon idé, för du hinner knappt börja tugga innan det är dags att äta.
Men åh... smågnisslar min dotter, jag VILL ha tuggummi! Snälla, söta, rara, goaste lilla mamma?

???
Tonen hos den lilla bedjande tjejen är sockersöt och onekligen en smula svårare att säga nej till, men mamma står ändå på sig.
Okej! svarar hon bekymmerslöst och springer mot huset. Misstänksamheten trängs med förvåningen och jag hinner precis formulera "vad var nu detta?" i huvudet, när jag hör min dotter ropa Pappa!!! Kan jag få tuggummi?

:) Min dotter har på något sätt kommit över en uppgradering av förhandlingsteknik och jag skrattar för mig själv när jag inser att jag bör förädla min egen förhandlingsteknik om jag ska klara att matcha henne i framtiden.

Tack för idag och sov gott alla handboksförfattare där ute! :)

Mot Nyheten!!

Mitt tämligen ointressanta och lugna liv har på sistone inte varit sig riktigt likt... Fast inte är det SÅ dramatiskt, tänkte jag och tog det hela med ro. :) Nej, egentligen borde det inte vara så farligt, det är många som råkar ut för liknande saker, det händer överallt, inte borde det vara så knepigt. Men det är precis som att få barn, även om det är den naturligaste sak i världen och folk i alla tider blivit föräldrar och hela jorden är gravt befolkad, så är man ändå inte det minsta beredd på de känslor och förändringar som ett 2,6 kg knytte kan ställa till med. Fast nu kom jag från ämnet :) det var ju jobbet jag skulle prata om... Det är ju inte så att jag blir uppsagd, i alla fall inte som första alternativ, men ändå... inget kommer att bli sig likt...

Spännande!! :) Jag menar, vem drömmer inte om att göra något helt annat? Och vem drömmer inte om att få möjlighet att jobba åt stora, världsomspännande företag som tänker, satsar och lever stort?
Eller kanske byta karriär helt? Kanske omskola mig till florist? (Det hade ju säkert växtligheten här hemma uppskattat!) Fast bagare känns väl ändå som ett lite säkrare kort, jag har ju ändå barn att försörja! Baka bullar och morgonfrallor, hela dagen lång, varje dag, ända tills pension...?
(Hur många år är det kvar till dess, egentligen?) (Börjar de verkligen kl fyra på morgonen?)

Oron är tillbaka, äter sig upp genom magsäcken, slår sig till ro i hjärtat... Jag har jobbat hela mitt liv åt samma företag, älskat dess värderingar, att allt är möjligt och att vi (ja, jag har ju varit en del av det) alltid tänker annorlunda... Och nu har mitt företag ansökt om skilsmässa...? Jag som trodde vi hade det så bra? Sorgen bestämmer sig för att göra Oron sällskap och sätter sig bekvämt tillrätta. Jag känner mig förlamad och upprepar mumlande det mantra jag valt att ha som flythjälp: det öppnar oändligt med möjligheter, det öppnar oändligt med möjligheter, det öppnar oändligt med möjligheter...

Så här vankar jag runt en vecka, ett par, jag sörjer och hoppas, sörjer och hoppas och tråkar till slut ut min omgivning med de aldrig upphörande lappkasten...
En dag blir jag trött på mig själv och bestämmer mig för att se hur det ser ut där ute, i den riktiga världen, så jag loggar på en jobbsite och börjar klicka runt... Jag kan inte annat än erkänna att jag blev livrädd!! :) Jag har definitivt inte 15 års Högskola eller Universitet, 20 års livserfarenhet och är 28 år! Finns inte en chans i världen att jag kommer få något jobb på något annat ställe, Försäkringskassan kommer att försäkra ut mig hundra gånger om!! :)

Men det var ett bra steg att ta ändå, för nu börjar hjärtat släppa taget och hjärnan ställa in sig Mot Nya Äventyr, Mot Nyheten!! som finns därute någonstans och väntar på att jag ska komma förbi och nyfiket fråga: finns det rum för mig?

Tack för idag och sov gott Allt Hopp!!

Återuppbyggnad...

Kung Bore frossade gott i min trädgård i vintras och även om det inte kanske var den mest feta middag han avnjutit, så blev det inte mycket kvar mer än mossa och ogräs... Något förgrymmad tänkte jag först låta detta besegra mig och för all framtid ägna mig åt komposten, som verkar vara det enda i min trädgård som verkligen uppskattar min uppmärksamhet, men sakteliga började ändå Återuppbyggnaden...

Kryddträdgården är förstärkt med massor av nya kompisar till gräslöken som var det enda som vågade sig upp ur marken i påskas. Känslan av de frodiga, doftande kryddorna... Fantastiskt!!! En lärdom är ju att de nu är planterade i krukor, så att åtminstone möjligheten och illusionen om att jag kommer att ta upp och in dem över nästa vinter finns :)

På altanen viskar nya bambuplantor, lite större, lite mer sövande... Snart nog kommer jag inte att kunna motstå de vackra citrusträden på handelsträdgården en bit bort, jag anar hur de lockar på mig varje gång jag går förbi... :) men inte än... Jag måste få spela svårfångad ännu en stund, annars kommer jag även att ge efter för den förförande vackra blodlönn som böljar graciöst i vinden när jag nonchalant strosar förbi mot bärplantorna...

Tack för idag och sov gott alla trädgårdsmästare :)

Terapi...

Vaknade mycket motvilligt upp till dagen som normalt är min bästa dag i veckan... Lördag... En lång frukost, hela helgen framför mig, massor med tid och möjlighet! :) Jag myser åt känslan och känner mig rik... men inte idag... Idag åt jag gäspande frukosten med en ledsen gubbe i hjärtat och en klump av oro i magen... Konstigt... När jag pysslat klart de vanliga bestyren efter en måltid hade jag ingen plan, inget schema för dagen, ingen lust att hitta på något alls. Efter en timme hade familjen blivit galen på den osaliga anden som suckande svävade från rum till rum och föreslog tjänstvilligt att jag skulle ge mig ut på en joggingrunda. Det brukar alltid funka, men regnet hade varit rena anabola för skrovlet i halsen och bedrövat gick jag vidare till nästa fönster.

De andra i familjen hade minsann planer, de kom och gick och hade fullt upp, det var bara jag som vankade runt och hade tråkigt. Till slut kom ändå någon listigt på att "Åh, vad det hade varit gott med rabarberkaka!!"
Hrm... rabarberkaka... så tråkigt... surt och strävt och torrt... men om man skulle skoja till det med lite nötter? Och kanske göra den lite sötare med sirap? Man skulle ju till och med kunna ha lite choklad som smälter på!! Hmmm...
Nu blev det lite fart i benen, till affären för att köpa nötter, ut i trädgården och hämta rabarber...
Den hjälpsamma lilla dottern gick mig hack i häl och mojsade havregryn med smör, ringlade sirap och varvade kanel. "Oj, vad tyst här är, lite musik behöver vi ha!" log äntligen mamma och stereon gick igång. Det klickade förvissande när temperaturen steg både i ugnen och hjärtat.
Smöra formen, hacka nötter, skiva rabarber... Dofterna och värmen spreds sig som en stor kram i köket och oron i magen var utbytt mot hunger!

Alla åt kaka med glupande aptit, och lovorden haglade :) Säkert var alla lika lättade att husspöket givit sig av igen och mamma var tillbaka. Att baka får mitt hjärta att le, så det är kanske inte så konstigt att frysen är full av bullar och muffins med olika smaker...

Tack för idag och sov gott alla bagarbarn!

Jag kommer att bli 156 år gammal!

Läste en dag om en amerikansk undersökning som sa att man skrattade i snitt 3 minuter per dag. Jag blev obeskrivligt förvånad... 3 minuter per dag? Hur i hela friden skulle det gå till? Jag skulle inte kunna hålla mig för skratt alla de andra minuter jag skrattar under dagen. Fast det är klart, jag umgås dagligen med två stora underhållare, så jag är ju lite privilegierad :)

För vem kan hålla sig för skratt när följande händer?
Storebror var ungefär 3,5 år och jag hade kämpat länge för att få honom att blåsa genom näsan när jag skulle snyta honom. Eftersom han gärna ville tugga tuggummi, kom mamma listigt på att när man var stor nog att snyta näsan, DÅ var man stor nog att tugga tuggummi ;) Målet uppnåddes förvånansvärt fort när denna belöning hägrade och en dag satt han nöjd vid köksbordet och tuggade för fullt. Lillasyster var ungefär 1,5 år och släppte inte tuggummit med blicken. Till slut sträckte hon tiggande fram handen för att få smaka. "Näe" sa storebror viktigt "man får inte tuggummi om man inte snyter näsan!" Lillasyster såg sig om, fick tag i en bit hushållspapper och fräste näsan i det för kung och fosterland, la ner papperet och sträckte fordrande ut handen mot storebror igen :) I rättvisans namn fick hon givetvis sitt eftertraktade tuggummi...

Eller som den gången de båda badade badkar och turades om att hålla andan under vattnet. Mamma satt som domare och livvakt vid badkarskanten och räknade tålmodigt, om än en smula sakta... De kom till 17 eller 18 och kämpade och kämpade. Så en gång var grabben riktigt duktig och höll sig under vatten ända till 21! :) "WOW 21 sekunder!! Det är rekord!!" jublade han och sen vänd till systeryster "försök att slå mig om du kan!!"
Lillasyster tittade förvirrat på honom... så på mig... så på brorsan igen och sen klippte hon till honom allt hon orkade :) Mamma gav nog väldigt dubbla budskap när jag skrattande försökte reda ut missförståndet.

Eller då när killekallen kom hem och berättade att han fått en stol i huvudet... "Oj" förfärades mamma "Hur gick det till?"
" Jo" förklarade han "Jag kröp in under en stol, reste mig upp och då ramlade stolen över mig. När jag sen försökte ducka, fick jag den i nacken."
Aningen fundersam undrade mamma uppriktigt "Vad lärde du dig av det?" och sonen kontrade med "Jo, att ska man göra ett uppdrag, så ska man inte göra det sittande under en stol, i alla fall!!!"

Eller lillfia som glatt tjoade en dag "Jag kan inte borsta tänderna längst in." En lite förbryllad mamma undrade "Varför inte det?"
Blixtsnabbt kom svaret "För de har inte vuxit ut än!"

Så om ett skratt förlänger livet, så kommer jag att bli mycket gammal :)

Tack för idag och sov gott alla humorister :)

Fotboll, mina damer!

Som gammal elitgymnast tycker jag det har varit otroligt skoj att barnen har visat lite intresse för gymnastiken och jag har med glädje hängt med ned på golvet för att "bistå" tränarna med de små bedårande barnen. På min tid, hade vi en gammal, svettig skolgymnastiksal, där redskapen var slitna och man fick dra dem fram och tillbaka och staga upp dem efter bästa förmåga. Barnen tränar i en modern, fantastiskt utrustad sal, som enbart används för att träna barn och ungdomar i just gymnastik och allt är fast installerat och monterat och modernt och fantastiskt!! Jag har förgäves försökt starta en tantgrupp i klubben, men alla andra har förståndet på rätt plats och inser att det vore lika med mycket långvarig sjukskrivning.

Istället försöker jag skyla min längtan genom att hjälpa små töser att hjula och stå på händer... Och jag älskar det!! Utmaningen att förklara och demonstrera och fånga intresse!! Det är så roligt!! :) och det faktum att jag inte ens stukat en fot eller sträckt någon allvarlig muskel, inger mig känslan av att fortfarande vara med i leken! Härligt!!!
Mamma längtar minst lika mycket (och ska det visa sig, mer) som den lilla dottern som ju faktiskt var gymnasten i detta århundrade.

Samtalet är det centrala vid våra middagar... Maten är sekundär för mina barn, det är samtalen och allra helst då monologerna som är det absolut viktigaste, så även denna måltid... Det började så oskyldigt, jag frågade min dotter hur hon haft det hos sin kompis på eftermiddagen och hon, mer eller mindre i förbifarten, fast i en väldigt utsvävande historia, nämnde en tredje kompis som varit med och lekt, men som var tvungen att åka hem tidigare, för hon skulle spela fotboll... Plingelingeling... Mamma hör ingenting...

Mamma påminner lite halvhjärtat om maten och samtalet går vidare. Min son vill in i matchen och berättar utförligt om sin dag på skolan. Lillasyster är inte beredd att släppa vare sig matchen eller samtalsämnet, utan berättar vidare vilka mer kompisar som tränar fotboll... Det låter jätteroligt, småpratar mamma, det låter som du skulle vilja träna fotboll också? Ja, kom det blixtsnabbt från dottern. Dingdingding!!! Mamma fattar fortfarande inte...

Ny tisdag kommer och vi står vid fotbollsplanen, båda lika förväntansfulla och ivriga. Skillnaden är att här springer min dotter in och har knappt tid att kasta mig en slängkyss innan träningen sätter igång... Allt är ordnat och strukturerat, allt är upplagt för att fånga en femårings intresse... Skillnaden mot min egna uppväxt är dock inte lika stor som på gymnastiken, en fotbollsplan med 2 mål är ungefär detsamma som när jag spelade för... supermånga år sen.
Min lilla loppa är rätt duktig... Nåja, visst kommer det några tvivelaktiga hjulningar (kanske en ny fint som inte ens Zlatan kan?) och en och annan näsnättryckning, men på det hela taget, så... när lärde hon sig springa så vant med bollen precis 2 decimeter framför fötterna?
Dingdong, dingdong, dingdong... Mamma kunde lika gärna vara döv... :)

Inte förrän fredagkväll, efter gymnastiken, när de första 3 livsavgörande tuggorna är mödosamt nedsvalda, kommer orden som får mamma att vakna i ett brutalt ögonblink: jag vill inte gå på jympa mer.
Det var nog den kortaste mening något av mina barn någonsin uttalat och tystnaden efter var öronbedövande... Mammas långsamma kvarnhjul malde så de glödde... "Jag vill inte gå på jympa mer"... Hoppgropen, barren, trampolinen, friståendemattan... allt cirklade kring mitt huvud som pippifåglarna kring Toms huvud när Jerry slagit till honom... Allt eftersom kvarnhjulen börjar bli varma och få upp lite hastighet, snurrar hoppgropen, barren, trampolinen, friståendemattan fortare kring mitt huvud... Efter någon minut inser jag situationen, släpper taget om min dröm och säger till min dotter: då kör vi på fotbollen på tisdag istället!

Ja!!! jublar dottern och hjärnan ikapp, medan hjärtat gråter en liten tår... :) men bara en liten tår, för nog räcker det väl med en tant för att starta en grupp? :)

Tack för idag och sov gott alla kotknackare!!

Vargavinter går mot vårvärme

Ja, alla minns väl kylan som slog en järnring kring livet i slutet på oktober? För att inte tala om snön som draperade sig tungt över mörka åkrar och gråa gräsmattor redan i november? I december gick jag i ide i min dunjacka och har huttrande slumrat i halvdvala sen dess...

Barnen har sprudlat av glädje! Åkt pulka, lekt snöbollskrig, åkt skridskor och skidor. Vintrar blir ju så oändligt mycket roligare när man kan göra något annat än vada runt i lervälling, det är jag den första att hålla med om och ljuset från snön är fantastiskt!! :) Men det får ju finnas gränser, eller hur? Vi nordbor är vana med mörker sex månader om året, reflektionerna från snön får oss bara att kisa :) Och förresten så blir snön rätt grå efter ett par veckor och kommer det då ingen ny, så påminner den mest om en gammal sunkig skurtrasa.

Hur som helst, så var det ju någon som hittade på knappen för bastun här i påskhelgen. Helt plötsligt lät björken som en popcorngryta när de små löven kläcktes i vårsolen. Lika plötsligt såg det ut som någon hade spillt en burk grönfärg i trädgården och allt verkade spira av livskraft. Själv hasade jag runt halvt utslagen av en mycket kärleksfull vårförkylning och inspekterade förlusterna efter vinterkriget. Snabbt kunde jag konstatera att ogräset inte tappat en enda av sina mannar! Rabarbern verkade ha klarat sig undan med blotta förskräckelsen och började räta upp sina stjälkar mot solen :) Även den våldsamt och hastigt bortförda rododendron verkade ha helat sina sår och till och med acklimatiserat sig till sin nya adress i trädgården (och vad är det där som skådar mitt öga, är det minsann inte några knoppar på gång?)
Jag spatserade vidare till altanen och mina käraste trotjänare i trädgården, totalt oförberedd på den förödelse som skulle möta mig...

Död och förintelse... mina tappra försök till livräddande insatser var helt förgäves och nu spretade enbart några torra pinnar!! Bambun, som vyssjat mig till sinnesro vid eftermiddagskaffet i skuggan från björken... Citronen, som lyst med sin solgula färg och förgyllt drinken i solnedgången... Lagern, som diskret delat med sig av sin underbara doft de mörka nätterna när himlen bjudit på ljusspel av flygplanen på väg till Kastrup... Alla var de helt bortom räddning och ett värdigt offer till en mäktig vintergud.

Nej, det är nog bara att inse att mina fingrar är inte det minsta gröna :) utan komposten är det jag odlar bäst!

Tack för idag och sov gott alla trädgårdsambitioner!

Mina Vänner - 30 år senare

När jag fick se det pastellfärgade pappret på mitt skrivbord kan jag inte annat än att erkänna att min spontana reaktion var "Ånäe..." Raskt var jag tillbaka 30 år i tiden, mindes boken Mina Vänner som var dåtidens motsvarighet till Facebook. Coolast var ju de som var först ut att ha den, de som kom på bokens magiska storhet andra året var helt enkelt nummer 2, hur man än vände och vred på det. Precis som på Facebook, skulle man ha boken fylld till sista sidan med vänner, annars var det ju inte heller mycket bevänt med en... Kopplingen var instinktiv och ångesten över det magra antal FB vänner jag har, var genast lika påtaglig och stark som medvetenheten om vilken Looser jag var då, på Mina Vänners tid, för 30 år sen... Förkortade man det MV, eller...?

Nåväl :) lite klokare och mognare har man ju blivit (?) så ganska snabbt förpassade jag ångesten längst ned i maggropen och började snegla på pappret... "Förnamn" - enkelt, "Mellannamn" - hanterbart, "Självporträtt" - ångest, "Efternamn" - puh, simpelt, "Smeknamn när jag var liten" - nej nu har jag inte tid för sånt här trams!!

Vi skulle ha en gruppaktivitet och syftet var att på ett kul sätt ta reda på lite mer om varandra, så vi kunde lära känna varandra lite bättre... Det var ju verkligen ett annorlunda sätt, faktiskt...
Hmmm... "Mina intressen", "Bästa film", "Bästa bok"... känns ju rätt ofarlig och jag ÄR ju, i alla fall på pappret, 30 år mognare, nog borde jag väl kunna fylla i detta med glimten i ögat och bjussa på mig själv, det BRUKAR jag ju inte ha något problem med... Få se... men vilken ÄR egentligen den bästa film jag sett? Om nu syftet är att lära känna mig, så kan jag ju inte bara slänga ned en film, vilken som helst, nej det måste ju vara någon som jag VERKLIGEN tycker är bra... Och popgrupp... jag gillar ju inte pop... Fast bland popgrupper, vilken är då bäst, även om jag inte direkt är någon fan av pop? Hmmm...?

24 till synes enkla frågor, tog mig 6 dagar att fundera på! Det var super-skoj!! Ju mer jag funderade, desto mer viktigt blev det för mig att mitt svar verkligen var JAG och något jag kunde stå för :) Okej, mitt förnamn kan jag faktiskt inte stå för, det var det ju min bror som valde, men de där andra, oskyldiga frågorna... Som kändes banala och barnsliga, men som ändå kom att säga så mycket om mig... Det var verkligen kreativt sätt att få oss alla att svara på lite mer personliga frågor och jag blev verkligen impad av tjejerna som hittade på det! För mig blev det en rolig övning med ett seriöst resultat och inte ens på sista frågan "Min högsta önskan" förmådde jag släppa pretantionerna, utan skrev ambitiöst "Världsharmoni" trots att jag inser att det är en komplett omöjlig utopi.

Tack för idag och sov gott alla eftertänkare där ute!!

Vem är du och var är min son?

Det har hänt något märkligt. Jag kan inte säga exakt när, förmodligen har det smugit sig på, gradvis, långsamt, tyst, oväntat... För nog borde jag väl, om jag hade varit en god och uppmärksam mor, reagerat en smula den dagen min son för första gången slängde in sin skolväska i bilen och nonchalant svarade: jag minns inte. på frågan om vad han fått till lunch den dagen. Definitivt borde jag ju ha anat oråd när ytterligare två av standard frågorna vid upphämtning responderades med "vet inte" eller "minns inte", men nix, inte alls, jag kan inte säga att det ringde någon som helst klocka av varnande slag.

För det är nämnligen så, att min son har varit den största vän av ordning och noggranhet jag någonsin mött, evenutellt hans far undantagen, honom är det också ordning och reda på. Lillkillen har ända sen han lärde sig prata, utförligt och detaljrikt redogjort för precis varenda liten händelse som utspelat sig under dagen. Han har med glädje upplyst mig om precis allt i hans omvärld som förts in i det lilla huvudet för processande. Har man någon gång förlagt något, kört vilse eller bara glömt bort något viktigt, så har han fungerat som en utmärkt PA och raskt upplyst och väglett mig rätt :) På dagis kallades han ömsint för Klassens Ordningsman... Han som inte ens börjat skolan!! :D

Men så i söndags ramlade äntligen poletten ned hos lilla mamma. Förundrad insåg jag att något har hänt och kanske även en smula förfärad: han har nått fasen Pre-Pubertal-Glömska.
Uppgiften var att ringa en kompis och bestämma lek när rummet var städat. Detta är en uppgift sonen är väl bekant med, har utfört den exemplariskt ett flertal gånger tidigare och bedöms numer inte behöva någon specifik vägledning. Efter att även klarat av uppgiften Städa Rummet, följde jag upp Bjuda Hem Kompis. Till min stora förvåning mindes inte alls min son vad de hade bestämt, utan fick ringa om igen. Nåja, sånt kan ju hända vem som helst, hur erfaren man än är. Knappt 30 min förflöt och så ringde telefonen och kompisen hade fått samma teflon-sjukdom och behövde uppdatera sig på deras överenskomelse. Pojkarna var återigen på samma blad och lade på luren. Efter ca ytterligare en halvtimme frågade jag när kompisen skulle komma. Min son svarade en aning förvånat att kompisen redan borde varit här...! Men vilken tid bestämde ni? trugade mamma. Vet inte, tänkte sonen. Sa du att ni kunde äta här? envisades mamma. Eller skulle jag gå dit...? funderade sonen. Skulle inte kompisen komma hit då? tjatade mamma. Han kanske inte ens ville leka...? min son var nu ledsen.

Med tanke på hela den cirkus som uppenbarligen hade stormat in i vårt annars mycket lugna hus, ringde mamma kompisens mamma och jodå, visst ville kompisen komma och jodå, han skulle ju egentligen varit på väg, men det kan ta MYCKET lång tid att ta på sig strumporna och ja, visst hade han också helt glömt bort vad telefonsamtalen egentligen hade handlat om... :)

Tack för idag och sov gott vare sig med eller utan teflon :)

Choklad tankning i pulka backen...

Jag fick lite synpunkter på denna bild, då fotografen (jag) tydligen inte tagit i beaktande objektens fotogeniska sida, utan spontant försökt fånga ett stöd för minnet av en underbar dag i pulkabacken :) Redaktionen ber om ursäkt å fotografens vägnar.

Väderkvarnarnas oväntade attack

Ja, det kan ju låta helt absurt, skulle en väderkvarn kunna utgöra ett hot? Hur skulle det gå till?

Det skulle ju vara en helt befängd uppgift, vilken strategi skulle man välja? Svärd? Gevär? Kemisk krigsföring? Förmodligen skulle ett knippe dynamit göra jobbet rätt bra, men den stora frågan är ännu obesvarad: varför? Varför skulle man vilja slåss mot en väderkvarn?


Ja, säg det? Jag vet inte... ändå kan jag uppleva att jag ibland är ute på samma korståg som den gode Don Quijote. För en åskådare ter sig säkert min kamp lika meningslös, lika vansinnig, lika fruktlös. För mig ter sig kampen så självklar, lysande och logisk när jag drar ut beväpnad med vadhelst vapen, ofta inte farligare än en tandpetare. Och den känns ju så viktig...?

De står ju där de står, ändrar inte på sig många milimeter, och ser bedrägligt rofyllda ut, som om livet inte innehöll något annat än de sövande kvarnarnas eviga malande. Kanske är det just därför de snarare är en utrotningshotad ras numer... Ändå lyckas jag inte vinna någon strid i detta kriget.

Liksom Don Quijote roar jag vissa i min omgivning med mina galenskaper, liksom Don Quijote lyckas jag, trots min harmlöshet irritera de flesta i min omgivning, liksom Don Quijote har jag min Sancho Panza, som tålmodigt räddar mig från den uppretade pöbelns hämnd. Eller snarare så hade jag en Sancho Panza, men det visade sig en kall mörk vinterdag att han också tröttnat på alla tokigheter och har bestämt sig för att ge sig ut på egna äventyr. Han är en klok människa. Vem vet, kanske han reser till varmare land och dyker bland vackra fiskar och rev, långt ned på havets botten?

I mina mer sansade ögonblick inser jag att jag mycket snart också kan få åtnjuta havets botten, jag betvivlar bara att tyngderna vid mina fötter kommer att vara syrgastuber! :)

Godnatt alla väderkvarnsaktivister och tack för idag :)