Vem är du och var är min son?

Det har hänt något märkligt. Jag kan inte säga exakt när, förmodligen har det smugit sig på, gradvis, långsamt, tyst, oväntat... För nog borde jag väl, om jag hade varit en god och uppmärksam mor, reagerat en smula den dagen min son för första gången slängde in sin skolväska i bilen och nonchalant svarade: jag minns inte. på frågan om vad han fått till lunch den dagen. Definitivt borde jag ju ha anat oråd när ytterligare två av standard frågorna vid upphämtning responderades med "vet inte" eller "minns inte", men nix, inte alls, jag kan inte säga att det ringde någon som helst klocka av varnande slag.

För det är nämnligen så, att min son har varit den största vän av ordning och noggranhet jag någonsin mött, evenutellt hans far undantagen, honom är det också ordning och reda på. Lillkillen har ända sen han lärde sig prata, utförligt och detaljrikt redogjort för precis varenda liten händelse som utspelat sig under dagen. Han har med glädje upplyst mig om precis allt i hans omvärld som förts in i det lilla huvudet för processande. Har man någon gång förlagt något, kört vilse eller bara glömt bort något viktigt, så har han fungerat som en utmärkt PA och raskt upplyst och väglett mig rätt :) På dagis kallades han ömsint för Klassens Ordningsman... Han som inte ens börjat skolan!! :D

Men så i söndags ramlade äntligen poletten ned hos lilla mamma. Förundrad insåg jag att något har hänt och kanske även en smula förfärad: han har nått fasen Pre-Pubertal-Glömska.
Uppgiften var att ringa en kompis och bestämma lek när rummet var städat. Detta är en uppgift sonen är väl bekant med, har utfört den exemplariskt ett flertal gånger tidigare och bedöms numer inte behöva någon specifik vägledning. Efter att även klarat av uppgiften Städa Rummet, följde jag upp Bjuda Hem Kompis. Till min stora förvåning mindes inte alls min son vad de hade bestämt, utan fick ringa om igen. Nåja, sånt kan ju hända vem som helst, hur erfaren man än är. Knappt 30 min förflöt och så ringde telefonen och kompisen hade fått samma teflon-sjukdom och behövde uppdatera sig på deras överenskomelse. Pojkarna var återigen på samma blad och lade på luren. Efter ca ytterligare en halvtimme frågade jag när kompisen skulle komma. Min son svarade en aning förvånat att kompisen redan borde varit här...! Men vilken tid bestämde ni? trugade mamma. Vet inte, tänkte sonen. Sa du att ni kunde äta här? envisades mamma. Eller skulle jag gå dit...? funderade sonen. Skulle inte kompisen komma hit då? tjatade mamma. Han kanske inte ens ville leka...? min son var nu ledsen.

Med tanke på hela den cirkus som uppenbarligen hade stormat in i vårt annars mycket lugna hus, ringde mamma kompisens mamma och jodå, visst ville kompisen komma och jodå, han skulle ju egentligen varit på väg, men det kan ta MYCKET lång tid att ta på sig strumporna och ja, visst hade han också helt glömt bort vad telefonsamtalen egentligen hade handlat om... :)

Tack för idag och sov gott vare sig med eller utan teflon :)