Uppgradering

I lördags upptäckte jag att min dotter införskaffat sig en uppgradering som jag själv inte alls var förberedd på... :)
Normalt brukar förhandlingsförsök från min dotter börja med att hon väldigt snällt och mjukt ber att få eller få göra något. Om jag av någon ( i mitt tycke ) väldefinerad orsak säger nej, så brukar hennes ton skärpas avsevärt och argumenten begränsas till ett mycket bestämt: Men jag vill!!!
Om jag framhärdar i mitt Nej, brukar hon skrikande och gråtandes rasa ihop i en hög och sen har vi oftast en helt baklåst liten tjej att hantera.

I lördags satt jag i godan ro och försökte befria mitt trädgårdsland från det otroligt livskraftiga ogräs som funnit sin boning i vår trädgård. Klockan var precis någon minut i middag och min dotter kommer skuttandes och frågar glatt om hon inte kan få ett tuggummi. Nej, replikerar mamma, det är inte någon idé, för du hinner knappt börja tugga innan det är dags att äta.
Men åh... smågnisslar min dotter, jag VILL ha tuggummi! Snälla, söta, rara, goaste lilla mamma?

???
Tonen hos den lilla bedjande tjejen är sockersöt och onekligen en smula svårare att säga nej till, men mamma står ändå på sig.
Okej! svarar hon bekymmerslöst och springer mot huset. Misstänksamheten trängs med förvåningen och jag hinner precis formulera "vad var nu detta?" i huvudet, när jag hör min dotter ropa Pappa!!! Kan jag få tuggummi?

:) Min dotter har på något sätt kommit över en uppgradering av förhandlingsteknik och jag skrattar för mig själv när jag inser att jag bör förädla min egen förhandlingsteknik om jag ska klara att matcha henne i framtiden.

Tack för idag och sov gott alla handboksförfattare där ute! :)