Mot Nyheten!!

Mitt tämligen ointressanta och lugna liv har på sistone inte varit sig riktigt likt... Fast inte är det SÅ dramatiskt, tänkte jag och tog det hela med ro. :) Nej, egentligen borde det inte vara så farligt, det är många som råkar ut för liknande saker, det händer överallt, inte borde det vara så knepigt. Men det är precis som att få barn, även om det är den naturligaste sak i världen och folk i alla tider blivit föräldrar och hela jorden är gravt befolkad, så är man ändå inte det minsta beredd på de känslor och förändringar som ett 2,6 kg knytte kan ställa till med. Fast nu kom jag från ämnet :) det var ju jobbet jag skulle prata om... Det är ju inte så att jag blir uppsagd, i alla fall inte som första alternativ, men ändå... inget kommer att bli sig likt...

Spännande!! :) Jag menar, vem drömmer inte om att göra något helt annat? Och vem drömmer inte om att få möjlighet att jobba åt stora, världsomspännande företag som tänker, satsar och lever stort?
Eller kanske byta karriär helt? Kanske omskola mig till florist? (Det hade ju säkert växtligheten här hemma uppskattat!) Fast bagare känns väl ändå som ett lite säkrare kort, jag har ju ändå barn att försörja! Baka bullar och morgonfrallor, hela dagen lång, varje dag, ända tills pension...?
(Hur många år är det kvar till dess, egentligen?) (Börjar de verkligen kl fyra på morgonen?)

Oron är tillbaka, äter sig upp genom magsäcken, slår sig till ro i hjärtat... Jag har jobbat hela mitt liv åt samma företag, älskat dess värderingar, att allt är möjligt och att vi (ja, jag har ju varit en del av det) alltid tänker annorlunda... Och nu har mitt företag ansökt om skilsmässa...? Jag som trodde vi hade det så bra? Sorgen bestämmer sig för att göra Oron sällskap och sätter sig bekvämt tillrätta. Jag känner mig förlamad och upprepar mumlande det mantra jag valt att ha som flythjälp: det öppnar oändligt med möjligheter, det öppnar oändligt med möjligheter, det öppnar oändligt med möjligheter...

Så här vankar jag runt en vecka, ett par, jag sörjer och hoppas, sörjer och hoppas och tråkar till slut ut min omgivning med de aldrig upphörande lappkasten...
En dag blir jag trött på mig själv och bestämmer mig för att se hur det ser ut där ute, i den riktiga världen, så jag loggar på en jobbsite och börjar klicka runt... Jag kan inte annat än erkänna att jag blev livrädd!! :) Jag har definitivt inte 15 års Högskola eller Universitet, 20 års livserfarenhet och är 28 år! Finns inte en chans i världen att jag kommer få något jobb på något annat ställe, Försäkringskassan kommer att försäkra ut mig hundra gånger om!! :)

Men det var ett bra steg att ta ändå, för nu börjar hjärtat släppa taget och hjärnan ställa in sig Mot Nya Äventyr, Mot Nyheten!! som finns därute någonstans och väntar på att jag ska komma förbi och nyfiket fråga: finns det rum för mig?

Tack för idag och sov gott Allt Hopp!!