Knirk, knak...

Känner hur rosten börjar lossna, repen som hållit tanken låst, faller till marken...
Som ett gammalt fartyg i hamn för länge, känner jag havsbrisen i ansiktet, solen i ögonen och en barnslig förväntan att få ge mig ut på öppet vatten! :)
Snart så skriver jag igen!!

Urtidsdjur, eller Amerikansk strids helikopter?

Jag har tänkt på en sak... Ofta på gravstenar, i minnesrunor eller som en symbol på fred och frihet, så avbildas en liten, gracil, vit duva, med näbben lite sedesamt instoppad under vingen eller hållande en vacker olivkvist...
När jag tittar ut genom mitt fönster, så finner jag förvisso duvor i min trädgård, men de är inte ens i NÄRHETEN av de där smäckra, vackra så sakerna. Nej, de som slagit upp bo i björken på vår tomt, känns mer som en korsning mellan kalkon och helikopter!

Det händer ibland att en rejäl duns på uterumstaket, får oss att tro att grannens barnbarn sparkat upp en fotboll på taket, men det visar sig var gång att det är en duva som tvingats till en handlös nödlandning... Vid några tillfällen har jag känt mig övertygad om att det är en flygplansdel som tappats av ett förbipasserande flygplan, rakt ned på taket, men nej, minsann... Bara en ännu sämre kontrollerad landning.

Vi har i alla fall inga katter i trädgården... Jo! En gång kom grannens kattkelling strosande in, men när han mötte en av duvorna som pickade i sig mat på marken, vände han om och sprang iväg med svansen likt ett spjut efter sig. Sen dess vågar sig inga katter in i trädgården. :)

Till och med grannens jakthunden, som varje höst glatt och entuasiastiskt föjer med ut på älgjakt, vänder aldrig ryggen åt vår trädgård, utan backar vördnasfullt tillbaka mot det trygga hemmet.

För ett par veckor sen, kapade vi den gamla björken och därmed försvann kalkonernas sedvanliga boplats. Emellertid har det inte riktigt sjunkit in i hjärnorna på de strutsliknande kreaturen, utan de flackar runt och försöker hitta någon bra crashplats där boet fanns alldeles nyss :)
Nåja... de är ju ett annorlunda alternativ till husdjur...

Tack för idag och sov gott alla fågelskådare!

Ängel under cover...

En vanlig, stressig vardag kväll... Skyndar till dagis för att hämta lilla jäntungen och jäktar genom grinden... Genast får jag syn på henne en bit bort, i full färd med att klättra högst upp i det vågligaste trädet och ett leende sprider sig över mina läppar :) Innan jag hinner ropa på henne, skiner hon upp i ett skratt och vinkar åt mig. Obekymrat om höjden, kastar hon sig ned till marken och landar mjukt på fötterna. En orolig mamma förmanar henne med spelat lugn att inte hoppa från så höga höjder hur som helst. Dockan svarar: Men mamma, jag flyger ju! Så då var det kanske ändå ett par vingar jag skymtade bakom henne...?

På väg till bilen sneglar jag på den lilla flickan som travar bredvid mig... Kepsen sitter bak- och fram och håret sticker ut i toviga testar. Ansiktet är kladdigt av solkräm och tröjan är tydligare än en meny med sina avslöjande fläckar från lunchen. Händerna är bruna av jord och sand och byxorna har ett sprillandes nytt hål på knäet. Allt ser avigt och hopplockat ut och mitt hjärta blir stort och varmt när jag betraktar den lilla trasdockan, jag håller vid min hand. :) Hon känner min kärlek, vänder sig mot mig och ler plirande med hoprynkad näsa och jag är nästan säker på att jag såg en gloria glimma i solskenet.

Efter middagen är det sannerligen på sin plats med ett bad och kläderna sorteras i tvätt, laga och slänga högar. Ett plåster, nytt för dagen, dras raskt bort från ett rejält skrapsår och nyerövrade blåmärken visas stolt upp. När den värsta smutsen runnit av, uppenbarar sig helt färska rivmärken och spinkor får plockas ut ur fingrar och fotsulor. Om jag inte visste bättre, skulle man kunna tro att min dotter far illa, men det räcker med några timmar i hennes sällskap, så förstår man precis hur det hänger ihop... Precis lika lite som du förhindrar en naturkatastrof, lika lite hindrar du denna trasdocka i hennes vilda framfart och det sätter sina spår... :) När hon sen står inlindad i sitt badlakan, med benen lika knotiga som Pinoccios, lyser skrattet om hela henne och jag såg nog hur badlakanet blev till en vit, skir änglaskrud...?

Så somnar min trasdocka och i drömmarnas land slappnar hela den lilla kroppen av... Det himmelska lugnet som vilar över hennes ansikte, avslöjar på en hundradels sekund den lilla ängelen som bor i en trasdockas kropp!

Tack för idag och sov gott alla änglavaktade mammor därute! :)

Vårritualer

Valborgsmässoafton grydde lovande med strålande sol från en klarblå himmel! Denna sista aprildag som så ofta präglas av vind, regn och kyla, som om vintern en sista gång vill visa prov på sina ofattbara krafter, flödade med sol och värme, så björken mitt i trädgården lät som en popcorngryta. Som traditionen bjuder, skulle familjen självfallet deltaga i det gemensamma Valborgsmässofirande som Byaföreningen entusiastiskt arrangerar. Hela dagen frågade barnen när det var dags att gå till majkasen, otåliga att få värma hela världen med ett rejält bål och sjunga ut den förväntan som spirar i deras hjärtan.

Redan på väg till fäladen infinner sig känslan, vi cyklar ifatt några vänner som inte heller vill missa detta årliga evenemang och väl framme, hinner vi inte ens låsa cyklarna förrän fler bekanta ansikten tjoar hej. Fäladen sträcker ut sig bort mot Lerhamn, havet kluckar lugnt mot stenarna på stranden och solen börjar så smått djupna i färg.
Barnen försvinner snabbt iväg för att leta efter kompisar medan jag och maken strosar runt och spanar in rishögen som ska brinna ned, deltagare ur manskören som börjar dyka upp och bara i största allmänhet säkerställer att allt är sig likt. Detta är tradition... detta är fantastiskt... Varje år samlas vi, grannar, vänner, släkt, kollegor, lärare, barn, pensionärer, föräldrar, ungdomar... Somliga huttrar fortfarande kurande i vinterkappan, andra har klätt sig i ljusa, klara sommarfärger, med bara ben och öppet hängande jackor. Somliga har picnic i väntan på att allt ska börja, andra har marsmallows och grillpinnar med. Somliga njuter av den fantastiska tavla naturen bjuder på, andra samtalar glatt med bekanta från byn.

Fackeltåget anländer så äntligen och alla barn, ungdomar och föräldrar strömmar snabbt fram till bålet. Fackelbärarna bildar högtidligt en fast ring och sticker samtidigt sina facklor i riset. Lågorna börjar dansa och magin tar fart på riktigt! Barnen jublar högljudt och de vuxna kommenterar hänfört. Majbålet tar sig snabbt och kraftfullt, snart dånar elden med all önskvärd respekt och kastar sina stora lågor mot skyn. Värmen sprider sig sakta mellan åskådarna och röken låter sig tämjas av den svaga brisen. Så följer talet om vårtecknen och sannerligen blöder mitt hjärta, både för den mysiga, hemtrevliga lokaltidningens ovissa framtid och för de små klockgrodorna! Tyvärr kan jag inte med den minsta gnutta gott samvete beteckna mig ens som layout novis, men jag lovar dyrt och heligt att jag inte ska klaga på att vi har kallt hemma och jag kommer aldrig att åka skridskor på fäladen, aldrig någonsin... Även om inte denna vinter varit fullt lika sträng den förra , så har väl kylan hållit oss i sitt järngrepp och våren tvekat lite väl länge? Men vad gör väl det, nu när vi står här ändå... och eldar ut mörker och kyla och sjunger in ljuset och värmen! De tappra herrarna i Höganäs Manskör gör ett fantastiskt jobb och i år når deras toner ut över elden, fäladen och havet, i år blåser inte deras stämmor bort av en barsk västanvind. Bredvid mig i hopen står två damer och talar om hur årets tillställning är, i jämförelse med tidigare år... Inget är varken bättre eller sämre, nej, det mesta är sig nog ganska likt och det är precis så vi vill ha det: traditionsenligt, stämningsfullt och välbekant. I ett försök att både ha uppsikt över de rara barnen och de aktiviteter vi gått hit för, har jag och maken kommit ifrån varandra, men jag står här ändå trygg, glad och förväntansfull, för visst ser solen välmående och nöjd ut, när hon stor och rund och djuporange, lägger sig att sova i havet? Nog har vi nu sjasat ut det sista av vintern och välkomnat in en ljus och hoppfull tid? Precis som alltid, precis som det var tänkt...

Långsamt börjar grannar, vänner, släkt, kollegor, lärare, barn, pensionärer och föräldrar troppa av och det blir även dags för vår familj att dra sig hemåt. I grinden möter vi ett gäng ungdomar som är på väg till glöden som ännu bevakas av vår eldvaktare... Nu börjar deras valborgmässovaka, förhoppningsvis lika trygg och glad, om än lite senare än min :)
Vid cyklarna upptäcker vi ytterligare en tradition: maken har inte med sig nyckeln till sin låsta cykel :)

Sköna Maj... du är så innerligt, efterlängtat VÄLKOMMEN!!!

Tonåring igen...

Påsken skulle tillbringas hos mormor och morfar... De senaste månaderna har varit knasiga och annorlunda för hela familjen, så de myndiga ledamoterna i sittande familjeregering beslutade att resan dit skulle delas i två etapper. I halvlek skulle natten tillbringas på ett lämpligt hotell, där all möjlig typ av avkoppling fanns tillgänglig: pool, bastu, gym eller för all del en bar, om man behövde fokusera på att stärka muskulaturen i höger arm.

Middagen inmundigades i hotellets matsal och det glada humöret var en utmärkt krydda till de gigantiska köttbullarna och pyttiga miniatyr hamburgarna. Sen kittade vi familjen med påskpyssel, kvällsdopp i poolen och Sigges Memory, alltmedan superlativen uppskattande svingade sig runt i luften, alla mådde prima!

Medan mamman borstade små bissingar, smög pappan ut till baren och köpte med sig en cider till rummet och det hela kändes lite busigt, fnissigt och väldigt harmlöst. Planen var att avnjuta den kalla cidern tillsammans med lite läsning ur en god bok, medan barnen slöt sina klarblå ögon och somnade sött! En lysande plan! Lillfia klättrade glatt upp i överslafen, med en min som lika gärna kunde tytt på en stor lotterivinst, boade ner sig i kuddarna och pep nöjt "Godnatt!"
Även sonen kröp till ro, mumlade trött "Godnatt..." och somnade på ungefär 3 sekunder.

Mamman och pappan satte sig tillrätta vid läslampan, slog upp böckerna, öppnade flaskan (pys från flaskan, suck från överslafen) blinkade skålande till varandra och vände uppmärksamheten mot böckerna... Harmonin kunde nästan höras i rummet, allt var frid och fröjd... det enda som störde, var den tunga, något irriterade sucken från överslafen...
"Vad är det Snäckan?" undrade jag tålmodigt.
"Det går ABSOLUT inte att sova när ni har lampan tänd, ju!!!" muttrade dottern irriterat.
Den hastigt inkomna motionen avhandlades raskt och ljuset släcktes. I mörkret plockades istället telefonerna fram och efter en försiktig zip på cidern, inleddes elektroniska ord fejder i all tysthet.

Efter ytterligare några minuter, kommer det en ny, mycket förargad, ljudlig suck från överslafen.
"Har du svårt att sova, Hjärtat?" misstänkte jag.
"Mamma, det är ju helt omöjligt att somna när du smyg-dricker sådär!!!"

Visserligen är det ju en fruktansvärd kommentar, som tyvärr har en allvarlig innebörd för många, alltför många, barn, men i denna stund, brast både mamma och pappa ut i skratt :) Allt blev bara så knäppt!

Tack för idag och sov gott alla medelålders tonåringar därute!!

Upp och ned

Ja... tänk så fort det kan gå... Över jul och nyår hade jag tänkt mig en välbehövlig, lång ledighet, som enbart skulle ägnas åt familjen, de underbara små kottarna och en allmän uppryckning av hälsan. Under julen var mamma lite förkyld och i mellandagarna fick hon mycket hög feber. Det blev början på den värsta berg- och dal-bana jag någonsin behövt uppleva, vilket jag är oändligt tacksam över.
Mamma hade fått en propp och skrevs in på stroke enheten och behandlingen skulle börja... Så enkelt blev det inte...

Nu vill jag hitta tillbaka till vardagen, återuppta vänner, träning, bloggande...
:) Att jag är ringrostig råder det ingen tvekan om, men övning ger färdighet och jag vill börja se på livet med humor och värme igen.

Tack för  förståelse och stöd!

Samma skrot och korn...

Ja, de där två underbara småttingarna jag fått förmånen att dela livet med, de borde ju vara lika som bär... De är ihopknåpade med samma genetsika urval, de är fångna i samma regler, iproppade samma värderingar och har tillgång till ungefär samma tekniska hjälpmedel, ändå påminner de mer om Spara och Slösa, Helan och Halvan, Ordningsman och klassens odåga...

Det lilla gossebarnet har full koll på skolschemat och packar jympa- eller bad-kläder, beroende på vad som står på schemat och glömmer aldrig att hänga upp kläder, handduken och ta in sin väska på rummet.
Lilla fialotta lämnar kategoriskt jackan på golvet, väskan i hallen och tallriken på bordet, om man inte säger till henne varendaste gång...

Killekallen cyklar lugnt och försiktigt, stadigt och ordentligt. På frågan om hans nya cykel var bra på att sladda, svarade han bara lillgammalt att det inte var bra för cykeln att slira, det sliter på däcken :)
Loppan far som ett jehu fram och tillbaka på infarten, hon cyklar fortare och fortare, vingligare och vingligare. Hon ställer sig upp för att maxa hastighet och precision, rundar bilarna och bredsidesladdar in på stenplattorna nedanför trappan...

Grabben har ett oändligt tålamod och bygger komplexa byggnader och fordon i Lego. Outtrötterlig med ett fantastiskt sinne för detaljer.
Den unga damen drar rastlöst fram det ena efter det andra, men hittar alltid nya, roliga saker att ägna sig åt, innan hon blir färdig med det första...

Det enda som känns som gemensam nämnare är deras enorma humor och omtanke :) men det är ju inte det sämsta...

Tack för ert överseende och sov gott alla formfinnare!