Mina barn upprätthåller regler...

Jodå, mina barn har en del regler att förhålla sig till. Av olika sort... Vissa är rent humana och sociala, att man inte slåss, att man tar hänsyn etc. Andra gäller funktionen i familjen... Tex att var och en städar sitt rum, håller ordning på sina saker, lägger kläder i tvätten, att vi hjälps åt, etc... Andra kan jag inte annat än erkänna att det handlar om min bekvämlighet... :) som den där jag hittade på en kväll i bilen hem efter simskolan: ska man ha välling innan man somnar, så får man inte dricka ur allt vatten ur flaskan vi har med! Min dotter skulle gärna svepa allt, men då är det ett farligt springande på toa hela natten och mamma behöver sova! :) Detta mottogs en aning muttrande, men hon fann sig.

Ett par veckor senare, sitter vi i bilen igen, på väg hem efter simskolan igen och helt plötsligt sätter min dotter beslutsamt ifrån sig sin vattenflaska och säger bestämt: Jag ska ha välling innan jag somnar ikväll! Jaha, svarar mamma diffust... Ja, då får man ju inte dricka hela sin vatten-flaska! Nej just det! säger mamma med ett alltför starkt eftertryck. Men min dotter låtsas inte om det, hon tittar nöjt ut genom bilfönstret och jag har ingen aning om hon genomskådat mig eller inte.

Har dock hittat ett begrundansvärt mönster och det skulle inte förvåna mig om jag åker dit på eget grepp om ett par veckor. Då kommer säkert min dotter att glatt informera mig om att hon nu dricker upp allt vatten, för att sen, precis innan hon ska sova, be om att få välling och DÅ, mina kära vänner... det är då hela min auktoritet står på spel, för glömmer jag då bort mig, och ger henne välling, så kommer jag ALDRIG att få henne att följa någon av mina regler mer! :)

Tack för idag och sov gott alla paragrafryttare!

Språkvård...

Jag tycker om att leka med orden, nyansera språket, brodera och spetsa till... Kanske inte bäst i klassen på rättstavning och grammatik, för all del, men Svenska Akademiens Ordlista är en kär vän i bokhyllan.

När jag sen fick barn, så tappade jag språket (och till viss del talförmågan?) och återgick till en väldigt basal nivå. Så basal att jag gång på gång förvånas över min sons otroliga vokabulär och ofta förundras över hans artistiska frihet, han hyllar minsann inte SAO alls, han skapar sitt eget språk, sina egna ord... Som häromdagen, då han kom med ett alster, stolt tillverkad på skolan, och deklarerade: Mamma, den kan stå på fönsterbänken som en prylnadssak!
Först fnissade jag till och var på väg att rätta honom: Det heter "prydnadssak", men så bet jag mig i tungan i tid och tänkte att "prylnadssak" egentligen var en mycket bra beskrivning, för det var en pryl, som han ville att vi skulle ha som pydnad... Klockrent om man inte är begränsad av SAO's väldefinerade regler...

Min dotter har också väldigt fantasifullt och färgstarkt språk. Häromdagen när vi tvättade håret, så kåserade hon: om Stina (fd dagis fröken, numer pensionär) hade varit här nu och hjälpt mig schamponera håret, då hade man kunnat kalla henne för "schamponär"...
Absolut! fick mamma hålla med...

Jag avundas dem som får behålla detta fria språk även i vuxen ålder, min svåger till exempel, han var över 40 år när han skickade ett brev till en viktig kund och uttryckte sin "förfåning" över ett besked han fått. Det var en lysande beskrivning av hans blandning av förvåning och känsla av att vara lite korkad, då beskedet hade överraskat honom och inte gick i linje med vad han uppfattat tidigare...

Så kanske ska jag helt sonika slänga mitt exemplar av Svenska Akademiens Ordlista, eller arrangera någon form av rituell offercermoni, kanske kan jag på så sätt beveka Ordets Konst och vinna ett spännande, obegränsat, intressant språk?

Tack för idag och sov gott alla SAO-slavar! :)

Seger!!!

Jag inte bara överlevde Kullamaran! Jag blev trea bland damerna!! Nu var väl i ärlighetens namn konkurrensen inte så himla stenhård, men min glädje och segerkänsla står inte i proportion till det: jag kom på tredje plats av damerna!!

Undrar just när Göteborgsvarvet går... ;)

Tack för idag och sov gott alla segrare!!

Hur tänkte jag nu?

Oj, vad jag har saknat att skriva... Tiden ville inte riktigt räcka till, när jag på riktigt var tvungen att börja träna inför Broloppet. Visst har jag varit träningsnarkoman, förr i världen, innan min son gjorde sin för tidiga entre till detta jordeliv, men det var ju sex år sedan i mars och till min stora förvåning, hade jag inte kvar ett enda uns av kondition. Ibland är livet lite småsint...
Hur som helst, så gick jag verkligen in för träningen och lyckades ofta springa två gånger innan barnen smittade mig med feber, halsfluss eller dylikt och ett nytt vecko-långt uppehåll erfodrades. Jag accepterade till slut att jag, som blev omsprungen av sniglar på mina rundor, skulle dö av utmattning, uttorkning eller varför inte hjärtinfarkt, några kilometer upp på bron. Micke försökte tappert peppa mig och gjorde fantastiska rätter av hemmalagad pasta och bjöd på ett glas blodförtunnande vin till, medan jag funderade på vad det skulle stå på min gravsten.

Startsträckan var enormt lång, tunneln var fyra km bastu och vinden kändes helt enkelt befriande när vi äntligen började på färden uppför bron. Utsikten är verkligen häpnadsväckande från mitten av bron och jag njöt av att sträcka på benen :) Funktionärer stod och hejade och när vi kom ned på fast mark, var banan kantad av folk som klappade och hejade. Plötsligt hade jag bara två km kvar! Jösses, hur kunde det gå så fort? En km och jag ökade steglängden! 100 m kvar och jag spurtade med ett leende mot mållinjen!!

Känslan var otrolig!! Jag skrattade och var så stolt och ville berätta för var och en att jag just hade sprungit Broloppet! Att jag precis presterat 2,1 mil på en riktigt skaplig tid och tänk att jag klarade att springa hela loppet!! Inte tänkte jag på att ingen annan var speciellt imponerad, de hade ju precis tagit sig över mållinjen själva och höll på att fållas bort mot sina personliga tillhörigheter, genom bullar, bananer, chokladbitar, väskor och medaljer.
På något sätt lyckades denna adrenalinkick hålla i sig tillräckligt många dagar för att jag skulle anmäla mig till en ny halvmara?!

Jaha...? är det säkert fler än jag som funderar, hur kan man gå på samma idioti två gånger på sex månader? Tja... det är en mycket bra fråga... Men likväl sitter jag här nu... med småångest och inser att det snart är söndag och dags för den där halvmaran jag så glatt skrev upp mig på.
Måtte jag inte vakna upp på onsdag och inse att jag anmält mig till Göteborgsvarvet.

Tack för idag och godnatt alla hurtbullar!

Plötsligt händer det...

Visst stämmer det! :) För precis så är det ju! Man sitter och gör inget speciellt, mitt upp i vardagen, kanske rent av har lite tråkigt och så! Plötsligt händer det...

Idag var jag som vanligt på simskola med barnen och gick mellan bassängerna och tittade på båda deras färdigheter. Sonen har gått ett par år och simmar fint i den stora bassängen. Lilla syster har sin alldeles egna simskola, i den lilla bassängen, med den lilla plaskis-gruppen. "Simma som ni vill och hur ni kan!" är en uppmaning som brukar resultera i att min lilla loppa hoppar grodhopp tvärs över bassängen, med handen i ett fast grepp kring den lilla näsan. Nåja :) hon är ju inte rädd för vatten och man kan ju alltid hoppas att hon av en händelse ska råka lyssna på någon fröken någon gång.
När vi var på Kanarieöarna pep hon glatt av förtjusning när hon fick syn på bassängen vid hotellet! Besvikelsen var enorm när hon bubblande insåg att hon inte bottnade. Ett par dagars buttert muttrande senare, kom hon på att hon flöt alldeles utmärkt om hon beväpnade sig med armpuffar och simring. Efter det, var det snudd på omöjligt att få upp henne ur bassängen och det tog inte lång tid innan hon ville styra guppandet dit HON hade tänkt sig och inte dit vattnet förde henne. Så... plötsligt kom hon ihåg! "Pinne, groda, glasstrut!" och vips så simmade hon kors och tvärs, precis som det passade henne! En lite häpen mamma log glatt och sprutade ur sig heja-rop.

Idag kunde jag knappt få med henne hem efter simskolan, hon var som besatt av att "dyka" från kanten. Det är bedårande charmigt när barn lär sig dyka, för de hoppar i vattnet och landar liksom med fötter och huvud samtidigt :) För att få henne att tycka det var lite besvärligt, satte jag villkor att hon var tvungen att ta ett par simtag också, om hon ville dyka. "Men mamma, jag bara sjunker under vattnet". "Det gör inget, simma under vattnet då" kontrade mamma med ett listigt leende. "Okej!" får jag snabbt till svar och plötsligt händer det! Min dotter håller andan och simmar flera arm- och ben-tag innan hon reser sig upp för ny luft!
Tösabiten kan simma!

Tack för idag, alla sim-fenor, och sov gott!

Anger Management

För några veckor sen, skulle jag ut och åka tåg med de två små underbara barnen... Särskilt min son är helt betagen av tåg, han älskar att leka med tåg, titta på dem, lära sig mekaniken och, såklart, åka tåg... Vår resa skulle innefatta 2 st byten, vilket jag inte såg som särskilt oroande, utan tvärtom, välkommet avbrott i resan :)
Så närmade då sig avresedag och det oroade mig inte det minsta att SMHI utlovade snö helgen före. Jag menar snö i Sverige är ju ändå inte SÅ extremt konstigt, det brukar ju ändå hända någon gång varje år och de norra delarna av landet har ju faktiskt oftast snö på riktigt. Okej, det kom ju rätt mycket snö, men ändå... På något sätt lyckades det ändå vara en överraskning för mig att SJ helt plötsligt drabbades av kraftiga förseningar och inställda tåg. Mer luttrade tåg-resenärer förklarade att detta var inte det minsta ovanligt, men jag som är en ren och skär amatör, blev lite tagen på sängen och lyckades faktiskt inte knäcka kod-meddelandena man publiserade på SJ´s informations sida.

Jag retirerade till den gamla hederliga telefonen och slog numret till SJ. Och spänn fast er, håll i er, för nu börjar äventyret! Första gången kom jag inte ens fram till det listigt långa förinspelade meddelande som är tänkt att läsas upp, utan jag blev bortkopplad direkt. Vid det lag då jag hade lärt mig deras telefonnummer utantill, hade jag upptäckt lika många stadier och varianter på bortkoppling, den lurigaste var när det bara förblev helt tyst, utan den minsta indikation på bortkoppleriet. Den mest överraskande varianten var: Du har nu plats nummer...4...i kön
som följdes av: Du har nu plats nummer...21...i kön.

Man kan ha väldigt mycket tålamod, men efter att vi ett antal gånger försökt i ca 1,5 timme var gång, så kan jag meddela att i alla fall mitt tålamod hade övergivit mig och jag hade tänkt många, rätt så aggressiva och elaka tankar. Denna reflektion av anger management och iaktagandet av hur mina egna känslor faktiskt gått från rätt avslappnat, via hyfsat road, till ganska butter, fördrev dock ganska många minutrar av en annars rätt tröttsam väntan.

Det lustiga i hela historien är, att hur arg jag än var INNAN jag kom fram (åtminstone den gången jag blev bortkopplad efter 73 minuter och plats nummer...2...i kön) så blev jag alltid så glad och TACKSAM när det väl svarade en livs levande röst i andra änden och (faktiskt) hjälpte mig boka om biljetterna för mina inställda tåg! Det är väl märkligt... :) Jag börjar tro att SJ har kommit SÅ mycket längre med sin personliga utveckling än jag har.

Tack för idag och sov gott alla tåg-resenärer!

Inte bara ytlig, utan lättlurad, dessutom

Ja, vad annat kan man säga? Trots de nära 40 åren av livs-erfarenhet, så kan jag fortfarande gå på det... Vaddå? undrar ni. Jo! Jag kan erkänna att jag ibland i goda vänners lag, gör mig lite lustig över många reklamer som visas på TV. Funderingar som vilken mental nivå av mål-grupp de vänder sig till, om det verkligen inte är förbjudet med falsk marknadsföring, om man kan reklamera trosskydd som inte hjälper en att flyga, trots vingar, etc.
Men så går det ju då upp för mig, en dag då jag ska köpa min mascara för detta året... mina ögon flyttas från den normala "build-up" modellen som jag köpt i ganska många år nu, till en av samma märke, men "build-up, EXTRA VOLUME". Så där står jag nu, med min "gamla" modell i handen, men ögonen dröjande kvar vid den "nya" och hjärnan överlägger med sig själv: kan det verkligen funka? kan man på riktigt få lååååånga, svaaaaarta, sveeeeepande ögonfransar? Nej, dummer, det är bara ett säljtrick, det är bara lite målarfärg på dina befintliga ögonfransar! men tänk om det faktiskt, något magiskt, för en icke-kemist oförklarligt sätt, bygger på lite extra tjocklek? Visst! Precis som alla magiska cremer trollar bort 10 år från ditt utseende!
Det här höll på en lång stund, i alla fall i förhållande till min normala besluts-tid, när jag är ute och shoppar tillsammans med mina underbara, kreativa, nyfikna små barn. Kanske var det just det faktum att ett par ivriga kottar, stod och tjoade "mammamammamammamammamamma" i ett kör, kanske var det någon liten fåfäng del av mig som tänkte att det var värt 15:- om jag kunde förbättra mitt yttre något i alla fall, för innan Förnuftet riktigt hann fatta, hade mina hand raskt lagt tillbaka min "gamla" sort och en liten bimbo satt på min högra axel och viskade fantastiska lovord om den "nya" jag höll i handen, på väg mot kassan.

Det finns ju som sagt massor med sådana här exempel: på TV lovar de att all smuts bara rinner av väggen! att "falsies" gör dina lösögonfransar gröna av avund! att anti-age-Q10+ vitalizer är så effektiv att du snart förväxlas med ditt barnbarn!
Det som slagit mig är att tanken "funkar verkligen det?" faktiskt korsar min hjärna. Sen avfärdar jag, eller min man på ett mycket effektivt sätt, idén om den magiska genvägen till framgång/lycka/skönhet, men ett litet ögonblick, en hundradels sekund, är jag ju ändå beredd att tro...
Kanske är det hög tid för en ny messias?

Tack för idag och godnatt allihop! Både reklam-religösa och andra :)

Skrivkramp?

Oj, oj, oj, så länge sen det var... Jösses vad tiden flyger... Eter-tystnad i all oändlighet... Eller i alla fall väldigt många veckor. Det har varit väldigt mycket och jag tänker inte besvära er med detaljerna om vinterkräk-sjukan, eller Kanarie-resan (fast här kanske jag ändrar mig, där kan nog finnas bra material som jag återkommer till), eller sport-lovs semestern, som till bredden måste fyllas med allehanda vinter-aktiviteter (vilket faktiskt inte bara däckar små barn, utan även, förvånande nog, deras mamma), eller front-vecka (detta kommer jag med största sannolikhet att återkomma till, snudd på oundvikligt!!) utan vad jag plågsamt tänker ta er igenom är det noga planerade 6-års kalas som gått av stapeln alldeles precis.

Noga planerat, för att 5-års kalaset slutade i vad om närmast kan beskrivas som en kaos-artad tragedi (både för den ny-blivna 5-åringen såväl som för hans mamma), även om jag så här i efterhand förstår att det inte var tillräckligt välplanerat i år heller.
Min lille kille är, på gott och ont, klassens ordningsman! Han är en liten polis som inte tvekar att hålla ett mindre (eller längre, han är inte alls nödbedd på denna punkten) föredrag om regler, lagar eller andra begränsningar av en barnalek. Han kan gärna busa lite med sin mamma, men då ska det helt klart vara på hans initiativ och i ett tonläge som jag ändå kan erkänna är rätt behaligt. När det rusar in ca ett dussin glada dagis-kamrater, ändras hela min 6-årings spelplan och han sliter hårt med att styra upp alla regel-brott som sker mer eller mindre uppenbart för ett människo-öga.

Vid den sedvanliga tårtan (som idag bytts ut av min orubbliga son till choklad-muffins?!) brister allt när han inte får visa sina vänner till de platser HAN tänkt sig, eftersom de redan glatt intagit de platser de själva kände för. Som en treårs trotsig tjurskalle, parkerar han sig bakom spisen och vägrar komma till bords och fika. När sen skrattet stiger kring en rolig, för stunden, gemensamt komponerad historia, om en gubbe med tomat till näsa och morötter till ben, byts suret mot tårar bakom spisen, då mitt lilla hjärta tror de skrattar åt honom. Mamma och pappa turas om att servera mera saft och kakor, samtidigt som vi bedyrar vår son att ingen skrattar åt honom och till slut går han med på att smaka en muffins, fortfarande kurande bakom spisen.

Men det är sen den verkliga styrkan hos denna ålders-grupp visar sig, för när vi sen låter vår son bestämma vilken lek som ska följa på fikat, så glömmer både han och hans kompisar spis-episoden och alla ger sig hän åt Smälla-Ballong-leken med liv och lust och glada tillrop!
Kalaset slutade riktigt väl, ingen kom till skada och de materiella skadorna uppgick till ett hanterbart antal ballonger.
Vid middagen summerar familjen alltihop och det visar sig ändå att sonen faktiskt uppskattar tillställningen, så jag påminner inte alltför mycket om de utspridda leksakerna, för höga skrik och incidenten vid fika-bordet, utan det jobbet får vi fortsätta med en annan dag.
Istället sitter jag nu här och skriver min kom-ihåg-lista till nästa år:
*Utomhus kalas
*Ett batteri av roliga lekar
*Bordsplacering
*Sammanslaget med en kompis
*Godis-jakt istället för fiske-damm
*Kalas utan födelsedags-grisen?

Det är fantastiskt roligt med kalas!! Skönt att alla bara fyller en gång per år... :)
Tack för idag och sov gott, både födelsedags-barn och andra!!

Vardags lycka

Jag tror de flesta, om än ej alla, småbarnsföräldrar kan känna igen att oavsett hur mycket man älskar sina små barn och hur underbara små kottar man än har, så smyger det sig ändå lätt in lite gruff i vardagen. Ni vet, sånt där som "Nu har du ju inte tagit undan din väska igen!" eller "Det hjälper inte att du surar, det är ändå dags att borsta tänderna" eller "vad du än tycker om spagetti och köttfärssås, så är det den maten som servers här idag!"... Hemma hos oss brukar det ganska ofta uppstå en viss irritation vid middagsbordet på grund av de outsinliga strömmarna av verbala utläggningar. Hur varm och rykande maten än är när vi sätter oss till bords, så blir ALLT helt rums-tempererat innan vi äntligen lyckats få ned den sista biten i våra barn, eftersom precis vilken detalj som helst från dagen kan beskrivas minutiöst och ned till minsta beståndspartikel. För att inte tala om vilka filosofiska utsvävningar som kan äga rum, i vilket obevakat ögonblick som helst, i universums centrum (respektive barn) i vårt oansenliga kök. Kan låta charmigt och roligt, men när det händer exakt var gång man sitter vid matbordet och inte ens ett mellanmål kommer ned under timmen, så är det lika skoj som att städa, diska och tvätta... Fast så fort barnen lagt sig, saknar jag deras pladder och skratt, och glömmer helt att de surar och tjafsar ibland...

Men precis som Alfons så klokt upplyser oss om, så måste man ha tråkigt ibland, för att veta när man har roligt, mörker måste finnas, för att man ska se ljuset, hur roligt hade det varit med julafton varje dag, egentligen?
Nä, precis så är det, tjatet och tjafset måste finnas för att man ska få de där stunderna... De där lördag-mornarna, precis efter frukost, när dagen är ny och full av möjligheter. De där stunderna när min dotter ligger i sin säng och läser sin alldeles egna, fantasi- och inlevelse-fyllda tolkning av Bamses Sommarbok, bilder beskrivna så muntert och med klar barna-röst, att jag till en början inte märker leendet som sprider sig på mina läppar.
I rummet mitt emot den lilla bok-läsaren, har en kille stängt in sig, plockat fram sina favorit-bilar och sjunger förnöjt medan han kör dem genom landskapet han byggt upp i sin oändliga fantasi. Det råder harmoni i hemmet, så andäktigt att det snudd på känns religöst.
Mamman står med händerna i disk-baljan, fingrarna som skrumpna russin i det varma vattnet, men lyckan går inte att ta miste på, den trallar högljutt i hjärtat och denna dag kan inte gå fel...

Det händer ju faktiskt :) rätt ofta, om man tänker efter...
Mitt förhållande till McDonalds har varit otroligt svalt, på sin höjd har jag satt foten på detta stressiga, bullriga, livlösa etablisemang några sena kvällar på väg hem från krogen för att inhandla milkshake, men deras burgare har jag aldrig riktigt förstått mig på.
För ca två år sen, gick plötsligt deras storhet upp för mig! De har nyckeln till barnens hjärta! Om det är socker i maten, ofelbart med leksak eller vad, spelar ingen roll, McDonalds lyckas med ett konststycke som jag oräkneliga gånger falerar i: barnen sitter tysta, stilla och GLADA och äter sin mat till sista smulan på aldrig mer än 20 minuter!!! Det går inte med ord att beskriva vilken avkoppling dessa måltider är! I ett nafs har jag kopplat bort allt sorl omkring mig, kassans smattrande och läskmaskinens surrande och jag är helt fokuserad på stämningen i min familj: HARMONI!!!
Hade någon sagt mig för några år sen att jag skulle sitta på McDonalds en dag och vara LYCKLIG, så hade jag nog inte kunnat låta bli att brista ut i gap-skratt, men här sitter jag nu... En helt vanligt tisdag-kväll, då en felmedicinerad öron-inflammation medförde en extra VAB-dag som helt enkelt var tvungen att fyllas med ett litet äventyr, som resulterade i förenklad middag, vilket gjorde mina barn glada... och jag sitter mitt i kvälls-rusningen, på ett smutsigt McDonalds och servetterna är slut och jag är inget annat än genom-lycklig...

Tack för idag och sov gott, alla vardags-lyckliga männsikor!

Grå- och grov-hyad med blå-tira.

Jag har ju helt glömt bort att berätta om mitt lite absurda besök på skönhetssalongen. Hade fått ett presentkort av min man (och detta i sig skulle jag kunna analysera till beståndspartiklar, men väljer att tolka det som att han ville bjuda mig på en avkopplande stund av välbefinnande, det var i alla fall så mitt sinne var inställt när jag gick dit) för en tid sen och det började bli dags att lösa in det. Så efter en höst som varit lång, fylld med jobb och alldeles för lite fritid och sömn, hade jag inför jul bokat in detta tillfälle till livsnjutning och rekreation. Jag vet inte riktigt vilken bild ni har av liknande salongs-besök, men i mitt huvud målas en bild av Greta Garbo upp, iförd en vit handduk till turban, med skir, lystrande hy, vackert välvda ögonbryn och svarta, svepande ögonfransar, lojt bakåt-lutad på en schäslong och ack, så avkopplande och stärkande för både kropp och själ... Nåja...

Jag kom dit, precis som väntat i sista sekund, med andan i halsen och håret tovigt på ända. Dagen till ära hade det gått hål på strumpan och jag kan inte med ord beskriva hur långt ifrån mina gracila Garbo-entré jag befann mig, när jag kläm-käckt kastade mig på behandlingsbordet, tjoande: du får helt fria händer, jag vill bara må bra och bli vacker! Insåg ett ögonkast på min "behandlerska" senare att inga så brutala skämt var på sin plats. Att göra ett sådant rå-material vackert i denna stund hade krävt MIRAKEL!
Hur som helst, så började hon ställa till en början oskyldiga frågor om hur jag skötte min hy: jasså? med lätt höjt, välansat ögonbryn, jag tvättade mig bara EN gång om dagen med rengöringskräm? jasså? med förfärat höjt, välansat ögonbryn, jag använde scrubcreme från APOTEKET? och fick känslan av att jag lika gärna kunde svarat grovkoringt sandpapper.
Och hur hade jag egentligen tänkt när jag valde formen på mina ögon-bryn? Va?! Jag fick inte välja formen på mina ögonbryn, de blev så här på grund av gener och tidsbrist. Jasså? Du plockar dem inte? föraktfullt höjt, välansat ögonbryn. Jo, lite... när jag hinner... men jag tar bara bort de som verkar ha missuppfattat var ögonbrynet ska sitta...

Jag tycker vi börjar med behandlingen, deklarerade ett par auktoritärt höjda, välansade ögonbryn och lättad sjönk jag så djupt ned som möjligt på behandlingsbänken, men Garbo ville inte längre närvara vid denna tillställning och det gjorde fasligt ont när mina ögonbryn skoningslöst vaxades bort till en förvånad båge över ögat och de, vad jag förmodar, allra grövsta pormaskar motsträvigt skiljdes från mitt ansikte. Att jag dåsade bort under ansiktsmasken hade inget med välbefinnande att göra, utan var helt och hållet ett resultat av höstens intensivitet och att småbarns-föräldrar ibland kan göra så i obevakade ögonblick. Yrvaket tackar jag obetänkligt nog ja till en lätt make-up och stressar sen till dagis för att hinna hämta barn och först när jag till kvällen står framför speglen förstår jag min mans avvaktande blick: mitt ansikte påminner inte det minsta om Greta, utan är uppsvullet, fet-glansigt och där mitt högra ögonbryn en gång satt, finns nu bara ett sår som inte ser ut som något annat än en smäcker blå-tira.

Tur att inte alla mina besök vid skönhets-salonger har varit som dessa :) de allra flesta har ju faktiskt fått mig att känna mig som Greta Garbo för en timme eller två...

Tack för idag, godnatt!