Skrivkramp?

Oj, oj, oj, så länge sen det var... Jösses vad tiden flyger... Eter-tystnad i all oändlighet... Eller i alla fall väldigt många veckor. Det har varit väldigt mycket och jag tänker inte besvära er med detaljerna om vinterkräk-sjukan, eller Kanarie-resan (fast här kanske jag ändrar mig, där kan nog finnas bra material som jag återkommer till), eller sport-lovs semestern, som till bredden måste fyllas med allehanda vinter-aktiviteter (vilket faktiskt inte bara däckar små barn, utan även, förvånande nog, deras mamma), eller front-vecka (detta kommer jag med största sannolikhet att återkomma till, snudd på oundvikligt!!) utan vad jag plågsamt tänker ta er igenom är det noga planerade 6-års kalas som gått av stapeln alldeles precis.

Noga planerat, för att 5-års kalaset slutade i vad om närmast kan beskrivas som en kaos-artad tragedi (både för den ny-blivna 5-åringen såväl som för hans mamma), även om jag så här i efterhand förstår att det inte var tillräckligt välplanerat i år heller.
Min lille kille är, på gott och ont, klassens ordningsman! Han är en liten polis som inte tvekar att hålla ett mindre (eller längre, han är inte alls nödbedd på denna punkten) föredrag om regler, lagar eller andra begränsningar av en barnalek. Han kan gärna busa lite med sin mamma, men då ska det helt klart vara på hans initiativ och i ett tonläge som jag ändå kan erkänna är rätt behaligt. När det rusar in ca ett dussin glada dagis-kamrater, ändras hela min 6-årings spelplan och han sliter hårt med att styra upp alla regel-brott som sker mer eller mindre uppenbart för ett människo-öga.

Vid den sedvanliga tårtan (som idag bytts ut av min orubbliga son till choklad-muffins?!) brister allt när han inte får visa sina vänner till de platser HAN tänkt sig, eftersom de redan glatt intagit de platser de själva kände för. Som en treårs trotsig tjurskalle, parkerar han sig bakom spisen och vägrar komma till bords och fika. När sen skrattet stiger kring en rolig, för stunden, gemensamt komponerad historia, om en gubbe med tomat till näsa och morötter till ben, byts suret mot tårar bakom spisen, då mitt lilla hjärta tror de skrattar åt honom. Mamma och pappa turas om att servera mera saft och kakor, samtidigt som vi bedyrar vår son att ingen skrattar åt honom och till slut går han med på att smaka en muffins, fortfarande kurande bakom spisen.

Men det är sen den verkliga styrkan hos denna ålders-grupp visar sig, för när vi sen låter vår son bestämma vilken lek som ska följa på fikat, så glömmer både han och hans kompisar spis-episoden och alla ger sig hän åt Smälla-Ballong-leken med liv och lust och glada tillrop!
Kalaset slutade riktigt väl, ingen kom till skada och de materiella skadorna uppgick till ett hanterbart antal ballonger.
Vid middagen summerar familjen alltihop och det visar sig ändå att sonen faktiskt uppskattar tillställningen, så jag påminner inte alltför mycket om de utspridda leksakerna, för höga skrik och incidenten vid fika-bordet, utan det jobbet får vi fortsätta med en annan dag.
Istället sitter jag nu här och skriver min kom-ihåg-lista till nästa år:
*Utomhus kalas
*Ett batteri av roliga lekar
*Bordsplacering
*Sammanslaget med en kompis
*Godis-jakt istället för fiske-damm
*Kalas utan födelsedags-grisen?

Det är fantastiskt roligt med kalas!! Skönt att alla bara fyller en gång per år... :)
Tack för idag och sov gott, både födelsedags-barn och andra!!