Språkvård...

Jag tycker om att leka med orden, nyansera språket, brodera och spetsa till... Kanske inte bäst i klassen på rättstavning och grammatik, för all del, men Svenska Akademiens Ordlista är en kär vän i bokhyllan.

När jag sen fick barn, så tappade jag språket (och till viss del talförmågan?) och återgick till en väldigt basal nivå. Så basal att jag gång på gång förvånas över min sons otroliga vokabulär och ofta förundras över hans artistiska frihet, han hyllar minsann inte SAO alls, han skapar sitt eget språk, sina egna ord... Som häromdagen, då han kom med ett alster, stolt tillverkad på skolan, och deklarerade: Mamma, den kan stå på fönsterbänken som en prylnadssak!
Först fnissade jag till och var på väg att rätta honom: Det heter "prydnadssak", men så bet jag mig i tungan i tid och tänkte att "prylnadssak" egentligen var en mycket bra beskrivning, för det var en pryl, som han ville att vi skulle ha som pydnad... Klockrent om man inte är begränsad av SAO's väldefinerade regler...

Min dotter har också väldigt fantasifullt och färgstarkt språk. Häromdagen när vi tvättade håret, så kåserade hon: om Stina (fd dagis fröken, numer pensionär) hade varit här nu och hjälpt mig schamponera håret, då hade man kunnat kalla henne för "schamponär"...
Absolut! fick mamma hålla med...

Jag avundas dem som får behålla detta fria språk även i vuxen ålder, min svåger till exempel, han var över 40 år när han skickade ett brev till en viktig kund och uttryckte sin "förfåning" över ett besked han fått. Det var en lysande beskrivning av hans blandning av förvåning och känsla av att vara lite korkad, då beskedet hade överraskat honom och inte gick i linje med vad han uppfattat tidigare...

Så kanske ska jag helt sonika slänga mitt exemplar av Svenska Akademiens Ordlista, eller arrangera någon form av rituell offercermoni, kanske kan jag på så sätt beveka Ordets Konst och vinna ett spännande, obegränsat, intressant språk?

Tack för idag och sov gott alla SAO-slavar! :)