Hur tänkte jag nu?

Oj, vad jag har saknat att skriva... Tiden ville inte riktigt räcka till, när jag på riktigt var tvungen att börja träna inför Broloppet. Visst har jag varit träningsnarkoman, förr i världen, innan min son gjorde sin för tidiga entre till detta jordeliv, men det var ju sex år sedan i mars och till min stora förvåning, hade jag inte kvar ett enda uns av kondition. Ibland är livet lite småsint...
Hur som helst, så gick jag verkligen in för träningen och lyckades ofta springa två gånger innan barnen smittade mig med feber, halsfluss eller dylikt och ett nytt vecko-långt uppehåll erfodrades. Jag accepterade till slut att jag, som blev omsprungen av sniglar på mina rundor, skulle dö av utmattning, uttorkning eller varför inte hjärtinfarkt, några kilometer upp på bron. Micke försökte tappert peppa mig och gjorde fantastiska rätter av hemmalagad pasta och bjöd på ett glas blodförtunnande vin till, medan jag funderade på vad det skulle stå på min gravsten.

Startsträckan var enormt lång, tunneln var fyra km bastu och vinden kändes helt enkelt befriande när vi äntligen började på färden uppför bron. Utsikten är verkligen häpnadsväckande från mitten av bron och jag njöt av att sträcka på benen :) Funktionärer stod och hejade och när vi kom ned på fast mark, var banan kantad av folk som klappade och hejade. Plötsligt hade jag bara två km kvar! Jösses, hur kunde det gå så fort? En km och jag ökade steglängden! 100 m kvar och jag spurtade med ett leende mot mållinjen!!

Känslan var otrolig!! Jag skrattade och var så stolt och ville berätta för var och en att jag just hade sprungit Broloppet! Att jag precis presterat 2,1 mil på en riktigt skaplig tid och tänk att jag klarade att springa hela loppet!! Inte tänkte jag på att ingen annan var speciellt imponerad, de hade ju precis tagit sig över mållinjen själva och höll på att fållas bort mot sina personliga tillhörigheter, genom bullar, bananer, chokladbitar, väskor och medaljer.
På något sätt lyckades denna adrenalinkick hålla i sig tillräckligt många dagar för att jag skulle anmäla mig till en ny halvmara?!

Jaha...? är det säkert fler än jag som funderar, hur kan man gå på samma idioti två gånger på sex månader? Tja... det är en mycket bra fråga... Men likväl sitter jag här nu... med småångest och inser att det snart är söndag och dags för den där halvmaran jag så glatt skrev upp mig på.
Måtte jag inte vakna upp på onsdag och inse att jag anmält mig till Göteborgsvarvet.

Tack för idag och godnatt alla hurtbullar!