Förvirring...

Det är spännande, och väldigt förvirrande, att leva med två små barn. Min son, som ni redan stiftat lite bekantskap med, är lite lill-gammal. Lugn, förnuftig, omtänksam, vetgirig och ganska försiktig. Min dotter är 3,5 år och en helt annan karaktär: charmig odåga, kan allt och har ett latin-amerikanskt temperament och räds inte något. Dessa underbara små barn säkerställer två saker varje dag: att jag alltid ler och skrattar minst 30 gånger per dag, samt att jag aldrig har en aning om hur min dag ska bli.

Igår var en underbar dag, då allt var Bullerby från början till slut. Barnen var strålande glada, samarbetsvilliga och åt både mycket och fort. De hjälpte mig att kratta löv i trädgården, städade sina rum och sonen tog hand om pappa medan dottern hjälpte mig att handla :)
Imorse deklarerade min son att han nästan aldrig bråkade, varpå hans far och jag höll med. Sen hände något verkligt förvirrande: vi hann inte ens till frukost-bordet, förrän min son kollapsade i en förargad hög mellan diskmaskinen och spisen och VÄGRADE komma till frukost-bordet.
????? Vad hände nu??
Jag vet inte... bedyrade en spak son en timme och en macka senare.
Nåja, ni vet ju vad man säger: en gång är ingen gång, så inte bråkar min son, inte :) nej, då är det nog charmerande lilla-syster som bråkar mest, sån liten kropp och så mycket vilja!

Lusse-katts-baket drog igång och barnen stod i givakt på varsin sida om mamma för att hjälpa till med diverse sysslor och jag borde ju ha anat någon liten oråd när sonens röst kryddat med missnöje konstaterar: Nu är det faktiskt MIN tur att hälla i mjöl!! men icke... Han hade ju rätt, det var ju hans tur och just då var inte mammas öron tunade på "KONFLIKT" så detta gick mig spårlöst förbi.
Man kan ju tycka att lunchen borde väckt mig en aning, då endast 1 pannkaka gick ned utan tjat och gnat, men inte heller här var mamma riktigt vaken.

Så när vi står där, mitt upp i kompisar, jympor och tvättmaskiner, då brakar min son helt igenom och sitter till slut och skriker gråtande på golvet i sitt rum och vägrar komma ut och fika lusse-katterna han stolt hade bakat tidigare. Först då fattar mamma att sonen är i konflikt. Och mamman fattar ingenting... Vad är nu detta? Sonen som verkligen hade rätt när han deklarerade att han praktiskt taget aldrig bråkade, som är samarbetsvillig i så gott som alla situationer och som alltid tittar med kloka ögon på sin, av ilska ihop-brutna lilla-syster och säger "mamma, hon är nog bara lite trött", har själv helt fallit igenom och vill ingenting, inte leka med sina roliga kompisar, inte gå på skojig jympa, inte över huvudtaget möta omvärlden, trots att den bjuder både lusse-katter, clementin och pepparkakor.
Det är i den förvirringen jag önskar att jag hade läst några poäng barn-psykologi, så jag kan hjälpa honom ur detta, men istället får jag ta ett andetag till, ta honom i min famn och bara låta honom känna att jag älskar honom som mest när han förtjänar det som minst och sakta, avvaktande och med nedslagen blick går han ut till sina kompisar och är äntligen beredd att ha jympa!

Tack för idag och sov gott!