Vänta på mig!!

Idag är en stor dag. Idag är den dag min son, fem och ett halvt år, har väntat på i över ett år! Hans förväntan har byggts upp under mer än två år och det handlar om att sova över hos en kompis :) Det hela började med att han hade en kompis som skulle sova över hos honom. Det hela var mycket spännande och han visade exakt var extra-sängen skulle stå, han planerade vilket snacks de skulle ha till TV:n, han förberedde i minsta detalj och var en perfekt värd, ända tills de båda slockande, ca 30 minuter senare än vanligt. Detta i sig är ju inget anmärkningsvärt och helt normalt, nej det märkliga började egentligen inte förrän min son vaknade morgonen efter och kompisens säng stod tom!?!?!? Vad?! Vem har stulit min kompis?!?!? Nu kunde jag ju visserligen lugna min son med att hans kompis var inte det minsta stulen, bara hemhämtad av sina föräldrar mitt i natten. Knepigt nog upprepade sig detta några gånger och min lille kille vågade snart inte somna, av oro att kompisarna smet ut mitt i natten :) Till slut började de dock sova kvar hela natten, vilket gjorde honom mycket nöjd och glad! Tills han kom på att han ville ju minsann sova hemma hos någon annan någon gång! Jaja, lugnade mamma honom, du är så liten än, du hinner.

För några veckor sen frågade en kompis i alla fall om de inte skulle leka hela dagen och sen sova hemma hos kompisen och det ville ju så klart lill-killen :) Vilket då leder oss fram till gårdagens händelser. Så fort dagis var slut, packades väskan inför dagen med stor iver: pyjamas, tandborste, leksaker och gose-djur! Tandborste och gose-djur fick vi dock packa upp igen, för de skulle ju användas lite mer innan det var dags. I en timme gick han sen otåligt av och ann på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. Hade knappt tid att säga hejdå, utan hoppade in i bilen och började ivrigt tjattra med sin kompis. När bilen körde iväg, stod mamma kvar och vinkade åt en nacke, baksidan av en stor liten kille, brett leende, glatt pratande, som var på väg mot ett av sina hittills största äventyr och känslorna var blandade... :) Visst delade jag hans lycka, men samtidigt började något göra sig hemmastadd i mitt hjärta, en liten gnutta av att känna mig frånsprungen, lämnad efter och hur jag än skyndar på stegen, så har vi oåterkalleligt kommit dithän att min son påbörjat sitt alldeles egna liv, precis som det ska vara, helt sunt, i linje med livets tanke... :) Jag är stolt, rörd, glad och vemodig när jag inser att det bara är jag som inte hunnit med, inget konstigt, inget farligt, bara en långsam, bekväm mamma-reaktion. Så sov gott, min son! Jag längtar otroligt mycket tills imorgon, när jag får höra om ditt äventyr, när du ivrigt och med glitter i ögonen berättar om varenda minut.