Gott Nytt År...

Jaha... Nu är det dags igen... Dags att rannsaka sitt engagemang i det gångna året, att summera sina bedrifter, att slå sig till ro en stund och blicka bakåt... Jaha...? Få se nu... Var det detta eller förra året jag faktiskt lyckades träna lite? Och den där tjej-träffen vi pratat om så länge!! Den blev minsann av! Eller, det kan ju inte ha varit i somras, det måste ha varit förra året...? Vad säger du?! Är det två år sen?! Jaha...

Eller så kan man ju blicka framåt. Fundera igenom vad man vill åstadkomma med det nya, oskrivna blad som kommer att bli 2010. Då ligger ju alla möjligheter framför, man kan göra precis allt det som man aldrig riktigt kommit till skott med. På en gång känns allt lite lättare, eller hur? För nu, nu ska det verkligen bli allvar, jag ska absolut ta upp träningen igen, jag ska verkligen komma i form igen (ja, jag VET att rund också är en form, men jag gillar den inte riktigt) Imorgon ska jag börja, snöra på mig jogging-skorna och inte skjuta upp det en sekund till! Eller ja... det kanske inte blir imorgon, mycket att fixa inför nyårsfirandet och nyårsdagen kanske blir lite seg, om barnen varit med över tolv-slaget, men sen, efter det, då ska jag börja jogga igen! I alla fall när det börjar bli lite ljusare på eftermiddagarna och kanske lite varmare i luften... Ja, åtminstone till påsk, då ska jag definitivt komma igång med träningen igen! Eller hur? Julen varar ju ända fram till påska, hahaha... Nej, men allvarligt, under semestern borde det väl vara rimligt att hinna klämma in ett par rundor? Eller? Fast det är klart, blir det FÖR varmt, då orkar man ju inte springa, det blir ju helt olidligt! Och är man bortrest, då kan man ju inte ha den pressen hängande över sig... Nej, det blir nog lugnare att börja träna till hösten... Absolut! Det blir underbart att springa genom ett färgsprakande, omfamnande landskap, omgiven av frisk, klar luft. Perfekt!! Om det nu inte blir kraftiga höst-stormar och slag-regn...

Vad sa du, Micke? Har du anmält mig till Broloppet? Haha, du skojar...!
Inte? På allvar?
...
!!!
Var är mina jogging-dojjor?

God natt och gott nytt på er alla!

Du mamma, den där tomten...?

Min lilla tjej är 3,5 år och egentligen alldeles för stor för att sova med napp, men eftersom hon är så himla tidig med allt annat, så har mamma ganska avslappnat låtit Loppan ha sina älskade nappar på nätterna, de är ju det absolut dyraste hon har... Fast på senare tid, har jag ändå smugit igång en kampanj Ge-Napparna-Till-Tomen. Min dotter har varit väldigt avvaktande till denna kampanj och verkat som att mamma nog kan slå det ur hågen, men så i fredags sa hon resolut: Mamma! Nu slår vi in napparna i ett paket till Tomten!
?!?!?!??!
Är du säker, undrade mamman försiktigt.
Absolut! blev dotterna tvärsäkra svar.

Sagt och gjort, vi hade julklapps-verkstad och slog in alla nappar i kartong, med silvrigt papper och vackra stjärnor och det blev ett mycket tjusigt paket där vi högtidligt skrev "Till Tomten" på och lade ut den på trappan vid den tända ljuslycktan, så Tomten skulle hitta sitt paket.
På lördag morgonen störtade hon spänt ut med en nyfiken store-bror i släptåg och konstaterade med en stor portion förvåning att paketet var borta!?
Jamen du ser, övertygade både mamma och pappa, nu har tomten varit och hämtat paketet!!
Nja... min dotter var helt klart mer inne på linjen att en fågel hade tagit paketet och mamma och pappa försökte ivrigt förklara att i så fall var det nog bara för att hjälpa tomten, att fågeln flög paketet till tomten. Nja... vidhöll min dotter.

Men så efter lunch på lördagen så började det som var väldigt märkligt! Dörren till lekstugan stod öppen och vi var säkra på att vi stängt den ordentligt, för att inga kattor ska gå in där. Det här måste bara undersökas!! Till min dotters enorma förvåning, fanns där två paket i stugan?! Vem har lagt dem där?! Och till vem?! Mamman och pappan övertygade starkt om att det var ju självklart tomten som blivit så glad för napparna, så han lämnat två paket som tack.
Det var till Loppans stora lycka två paket fulla med pärlor :) Hela helgen löpte sen i en frenetisk produktion av halsband och armband till hela familjen och den där tomten är allt en himla juste kille!!

Lördag kväll somnade dottern utan ett knyst om sina nappar, det var ett av de bästa byten hon hade gjort i sitt liv. Lyckan höll i sig tills hon på söndag kvällen skulle gå och lägga sig, utan att vara det minsta trött, då tyckte hon att hon kunde få bara "clown-nappen" tillbaka. Mamma fick kämpa hårt med att förklara att hade man givit bort något, så kunde man inte få tillbaka det, särskilt inte när man givit det till en man som bor så långt bort som Nord-polen (och i detta avseende spelar det ingen roll vilket nord-polen man syftar på). Efter en stunds tystnad tittade min dotter på mig med allvarsamma ögon och sa: Du mamma, den där tomten är nog inte så snäll ändå... Mamman bet ihop om ett leende och svarade: vänta till jul-afton, så får vi se vad du tycker då.

Tack för idag och sov gott, med eller utan napp!
:)

Förvirring...

Det är spännande, och väldigt förvirrande, att leva med två små barn. Min son, som ni redan stiftat lite bekantskap med, är lite lill-gammal. Lugn, förnuftig, omtänksam, vetgirig och ganska försiktig. Min dotter är 3,5 år och en helt annan karaktär: charmig odåga, kan allt och har ett latin-amerikanskt temperament och räds inte något. Dessa underbara små barn säkerställer två saker varje dag: att jag alltid ler och skrattar minst 30 gånger per dag, samt att jag aldrig har en aning om hur min dag ska bli.

Igår var en underbar dag, då allt var Bullerby från början till slut. Barnen var strålande glada, samarbetsvilliga och åt både mycket och fort. De hjälpte mig att kratta löv i trädgården, städade sina rum och sonen tog hand om pappa medan dottern hjälpte mig att handla :)
Imorse deklarerade min son att han nästan aldrig bråkade, varpå hans far och jag höll med. Sen hände något verkligt förvirrande: vi hann inte ens till frukost-bordet, förrän min son kollapsade i en förargad hög mellan diskmaskinen och spisen och VÄGRADE komma till frukost-bordet.
????? Vad hände nu??
Jag vet inte... bedyrade en spak son en timme och en macka senare.
Nåja, ni vet ju vad man säger: en gång är ingen gång, så inte bråkar min son, inte :) nej, då är det nog charmerande lilla-syster som bråkar mest, sån liten kropp och så mycket vilja!

Lusse-katts-baket drog igång och barnen stod i givakt på varsin sida om mamma för att hjälpa till med diverse sysslor och jag borde ju ha anat någon liten oråd när sonens röst kryddat med missnöje konstaterar: Nu är det faktiskt MIN tur att hälla i mjöl!! men icke... Han hade ju rätt, det var ju hans tur och just då var inte mammas öron tunade på "KONFLIKT" så detta gick mig spårlöst förbi.
Man kan ju tycka att lunchen borde väckt mig en aning, då endast 1 pannkaka gick ned utan tjat och gnat, men inte heller här var mamma riktigt vaken.

Så när vi står där, mitt upp i kompisar, jympor och tvättmaskiner, då brakar min son helt igenom och sitter till slut och skriker gråtande på golvet i sitt rum och vägrar komma ut och fika lusse-katterna han stolt hade bakat tidigare. Först då fattar mamma att sonen är i konflikt. Och mamman fattar ingenting... Vad är nu detta? Sonen som verkligen hade rätt när han deklarerade att han praktiskt taget aldrig bråkade, som är samarbetsvillig i så gott som alla situationer och som alltid tittar med kloka ögon på sin, av ilska ihop-brutna lilla-syster och säger "mamma, hon är nog bara lite trött", har själv helt fallit igenom och vill ingenting, inte leka med sina roliga kompisar, inte gå på skojig jympa, inte över huvudtaget möta omvärlden, trots att den bjuder både lusse-katter, clementin och pepparkakor.
Det är i den förvirringen jag önskar att jag hade läst några poäng barn-psykologi, så jag kan hjälpa honom ur detta, men istället får jag ta ett andetag till, ta honom i min famn och bara låta honom känna att jag älskar honom som mest när han förtjänar det som minst och sakta, avvaktande och med nedslagen blick går han ut till sina kompisar och är äntligen beredd att ha jympa!

Tack för idag och sov gott!

Pinsamt, morsan...

Det är lika bra att erkänna, jag får förmodligen dumstruten på mig efter denna historien om inte innan, men jag bjussar på det. Den lilla tuvan som ställde till sånt förtret för mig idag, var min mobil. Inte så att jag provat att göra något nytt, okänt, eller väldigt avancerat, nej, det enda jag skulle göra, var att slå på den igen efter ett besök på lasarettet med min son. Barnets mormor hade bett om rapport så fort som bara var möjligt och likaså barnets lite lagom oroade far. Självklart! Det fixar jag! Ska bara slå på mobilen först: steg 1, tryck på av/på knappen, check, steg 2, normal- eller flight-läge? check, ange pin-kod, ???...

Och det är nu det mystiska börjar (för att slippa erkänna att det egentligen bara är pinsamt, vare sig det beror på ålder eller ren och skär förvirring) för pin-koden fanns inte att uppbringa ur något skrymsle av mitt huvud. Hade någon bett mig rabbla koranen framifrån och bak, så hade det varit lättare information att finna i min, i den stunden, otroligt tomma hjärna. Nehä... jag fick helt enkelt stänga av mobilen igen och lägga pannan i djupa veck, sonen tittade på mig med blanka ögon och såg ut att tänka något riktigt klokt, men hade den goda smaken att vara tyst. Besöket på Apoteket blev minst sagt snurrigt, då hjärnan för högtryck scannade hårddisken efter den åtråvärda informationen och väl ute från Apoteket med tre saker jag inte själv bestämt att jag skulle ha, men som satte ett nöjt leende på min son, testade jag en kod som jag var hyfast säker på. Nit-lott!!

Lunchen splitade jag uppmärksamheten mellan sonen och mobilen och upptäckte efter en stund att någon ätit min hamburgare?! Förmodligen jag själv, med tanke på hur mätt jag blivit... men! :) Med ett nytt, MYCKET troligt försök till pin-kod!!! Nix, icke heller denna gång fick jag rätt på det. Tog sonen i handen och drog in honom på Telia butiken och började stammande och aningen generad berätta om det lilla missödet med den bortglömda pin-koden som jag nej, inte hade ändrat de senste 10-15 åren. Jo, men oroa dig inte, frun, vi ska nog kunna hjälpa dig, lås bara telefonen, så vi kan ange PUK-koden, så ordnar vi detta :) Jag fick fram telefonen och tänkte låsa den för att äntligen få hjälp att starta den igen, och fingrarna flyger över tangenterna och vips och snurr!! Välkommen till Telia! Jag minns inte längre vad jag sa, jag minns bara expeditens överseende leende och min sons stora, talande ögon, när jag stammande och ursäktande backar ut ur butiken :)

Jag vill passa på att tacka alla vänliga, förstående männsikor!
Tack för idag och sov gott!!

Vänta på mig!!

Idag är en stor dag. Idag är den dag min son, fem och ett halvt år, har väntat på i över ett år! Hans förväntan har byggts upp under mer än två år och det handlar om att sova över hos en kompis :) Det hela började med att han hade en kompis som skulle sova över hos honom. Det hela var mycket spännande och han visade exakt var extra-sängen skulle stå, han planerade vilket snacks de skulle ha till TV:n, han förberedde i minsta detalj och var en perfekt värd, ända tills de båda slockande, ca 30 minuter senare än vanligt. Detta i sig är ju inget anmärkningsvärt och helt normalt, nej det märkliga började egentligen inte förrän min son vaknade morgonen efter och kompisens säng stod tom!?!?!? Vad?! Vem har stulit min kompis?!?!? Nu kunde jag ju visserligen lugna min son med att hans kompis var inte det minsta stulen, bara hemhämtad av sina föräldrar mitt i natten. Knepigt nog upprepade sig detta några gånger och min lille kille vågade snart inte somna, av oro att kompisarna smet ut mitt i natten :) Till slut började de dock sova kvar hela natten, vilket gjorde honom mycket nöjd och glad! Tills han kom på att han ville ju minsann sova hemma hos någon annan någon gång! Jaja, lugnade mamma honom, du är så liten än, du hinner.

För några veckor sen frågade en kompis i alla fall om de inte skulle leka hela dagen och sen sova hemma hos kompisen och det ville ju så klart lill-killen :) Vilket då leder oss fram till gårdagens händelser. Så fort dagis var slut, packades väskan inför dagen med stor iver: pyjamas, tandborste, leksaker och gose-djur! Tandborste och gose-djur fick vi dock packa upp igen, för de skulle ju användas lite mer innan det var dags. I en timme gick han sen otåligt av och ann på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. Hade knappt tid att säga hejdå, utan hoppade in i bilen och började ivrigt tjattra med sin kompis. När bilen körde iväg, stod mamma kvar och vinkade åt en nacke, baksidan av en stor liten kille, brett leende, glatt pratande, som var på väg mot ett av sina hittills största äventyr och känslorna var blandade... :) Visst delade jag hans lycka, men samtidigt började något göra sig hemmastadd i mitt hjärta, en liten gnutta av att känna mig frånsprungen, lämnad efter och hur jag än skyndar på stegen, så har vi oåterkalleligt kommit dithän att min son påbörjat sitt alldeles egna liv, precis som det ska vara, helt sunt, i linje med livets tanke... :) Jag är stolt, rörd, glad och vemodig när jag inser att det bara är jag som inte hunnit med, inget konstigt, inget farligt, bara en långsam, bekväm mamma-reaktion. Så sov gott, min son! Jag längtar otroligt mycket tills imorgon, när jag får höra om ditt äventyr, när du ivrigt och med glitter i ögonen berättar om varenda minut.

Att driva en verksamhet...

När jag körde till jobbet en morgon häromdagen, så blev jag omkörd av en bil i den första omkörningsfilen som är på väg till mitt jobb. Detta är inte på något vis anmärkningsvärt eller konstigt, jag blir ofta omkörd just där, det är precis ett sånt ställe, där man får köra 90 km/tim, men många ligger och håller ca 75 av någon anledning som jag ännu inte riktigt fått insikt om. Hur som helst, när man, som jag, ofta är angelägen om att spara minuter och komma till jobbet så snart som bara är lagligt och möjligt, vill man ju gärna köra i tillåtna hastighet så snart som möjligt, så detta var som sagt i sig inget att höja ögonbrynet för. Inte ens att omkörningen var lite ful och snäv, var inget som fick mitt blod att susa på snabbare i ådrorna, vem är jag att döma? Min bilkörning är väl tyvärr inte heller alltid den mest genomtänkta, pga alla möjliga märkliga saker som helt plötsligt slår till i huvudet: stress, optimism, missbedömning... Jag är den första att förstå att det finns en anledning till att alla kör precis just som den personen kör och jag gör ofta vad jag kan för att samarbeta. Nej, nu har jag lagt ut texten alldeles för långrandigt och säkert ofrivilligt agerat sömn-medel, vad som fick mig att resten av dagen fundera över min egen fördomsfullhet, var att bilen var stripad med ett firmanamn. Oj... tänkte jag, det var lite omdömeslöst att köra om så tight, särskilt som jag blinkade för att köra om en buss själv. Tänk att de har så bråttom på den firman... Undrar vad de gör? Efter en trevande google-sökning fick jag som första alternativ, just det firmanamn jag sett på bilen och det visade sig att de sysselsätter sig med försäljning och installation av köks-maskiner... Hmmm... Undrar vad det innebär? Att om jag någon gång skulle handla av dem och ha oturen att få just nämnda förare som installatör, så blir det ett omdömeslöst jobb? Eller? Nej, det är ju inte säkert... Eller kanske de generellt på den firman inte är särskilt noggranna och tar sitt jobb på allvar, utan man med fördel kan gena i ett och annat hörn, av skäl som jag bara kan spekulera i, vilket jag ju i och för sig gör med allt detta svammel, för jag VET ju inte att det automatiskt skulle bli ett dåligt jobb, bara för att det var denna firma som sålde det till mig... Utan att jag kan kontrollera det, börjar min hjärna genast leta alternativa firmor till denna tjänst, trots att jag inte alls är i behov av några som helst köks-maskiner, såvida de inte uppfunnit en robot som sköter hela köks-tjänsten, från lasta in mat i kylskåp till att laga mat och diska? I så fall skulle jag nog våga testa det, bara det var någon ANNAN firma som hade uppfunnit detta, för annars är jag rädd att jag skulle ha maten på golvet i hallen, äta råbiff varenda dag och förmodligen ha fågelbo i diskmaskinen... Så min slutsats när jag lägger mig den kvällen är, att precis lika effektivt som en radio-gingel verkar i det undermedvetna och styr mot ett viss firma-namn, precis lika effektivt kan hela förtroendet raseras av en stressig början på dagen.
Tack för idag och sov gott!

Premiär!!! (eller kanske borde jag kalla det genrep?)

Jaha... Så sitter jag nu här, med min nyskapade blogg... :) Det känns spännande och roligt och pirrigt och pinsamt, för alla de där sakerna jag gått och grubblat på och formulerat i huvudet, är alldeles som helt bortblåsta! Hur i hela friden gick detta till? Eller kanske är det precis så här det är för skådespelarna på teatern? De förbereder sig i veckor, kanske månader. Läser in manus, hittar karaktären, synkar poser med kläder, med språk och till slut står de där på scenen, alldeles redo att visa sina färdigheter på genrepet och helt plötsligt har texten försovit sig, samspelet tagit semester och publiken sitter undrande och applåderar pliktskyldigt. Så kanske är detta helt enkelt mitt genrep och just för att det blir så handfallet och tafatt, så kommer det säkert att sprudla desto mer energi, fler tankar och kanske även gnistra till en och annan lustighet, under de kommande föreställningarna? Eller? :) Vi får se hur det blir, tiden får utvisa, den som lever får se. Oavsett så är det för mig ett nöje och en ära att skriva denna blogg om Ingenting. Får lite dagboks-känsla, eller som ett samtal med Mållgan...

Tack för idag och sov gott!