Vårritualer

Valborgsmässoafton grydde lovande med strålande sol från en klarblå himmel! Denna sista aprildag som så ofta präglas av vind, regn och kyla, som om vintern en sista gång vill visa prov på sina ofattbara krafter, flödade med sol och värme, så björken mitt i trädgården lät som en popcorngryta. Som traditionen bjuder, skulle familjen självfallet deltaga i det gemensamma Valborgsmässofirande som Byaföreningen entusiastiskt arrangerar. Hela dagen frågade barnen när det var dags att gå till majkasen, otåliga att få värma hela världen med ett rejält bål och sjunga ut den förväntan som spirar i deras hjärtan.

Redan på väg till fäladen infinner sig känslan, vi cyklar ifatt några vänner som inte heller vill missa detta årliga evenemang och väl framme, hinner vi inte ens låsa cyklarna förrän fler bekanta ansikten tjoar hej. Fäladen sträcker ut sig bort mot Lerhamn, havet kluckar lugnt mot stenarna på stranden och solen börjar så smått djupna i färg.
Barnen försvinner snabbt iväg för att leta efter kompisar medan jag och maken strosar runt och spanar in rishögen som ska brinna ned, deltagare ur manskören som börjar dyka upp och bara i största allmänhet säkerställer att allt är sig likt. Detta är tradition... detta är fantastiskt... Varje år samlas vi, grannar, vänner, släkt, kollegor, lärare, barn, pensionärer, föräldrar, ungdomar... Somliga huttrar fortfarande kurande i vinterkappan, andra har klätt sig i ljusa, klara sommarfärger, med bara ben och öppet hängande jackor. Somliga har picnic i väntan på att allt ska börja, andra har marsmallows och grillpinnar med. Somliga njuter av den fantastiska tavla naturen bjuder på, andra samtalar glatt med bekanta från byn.

Fackeltåget anländer så äntligen och alla barn, ungdomar och föräldrar strömmar snabbt fram till bålet. Fackelbärarna bildar högtidligt en fast ring och sticker samtidigt sina facklor i riset. Lågorna börjar dansa och magin tar fart på riktigt! Barnen jublar högljudt och de vuxna kommenterar hänfört. Majbålet tar sig snabbt och kraftfullt, snart dånar elden med all önskvärd respekt och kastar sina stora lågor mot skyn. Värmen sprider sig sakta mellan åskådarna och röken låter sig tämjas av den svaga brisen. Så följer talet om vårtecknen och sannerligen blöder mitt hjärta, både för den mysiga, hemtrevliga lokaltidningens ovissa framtid och för de små klockgrodorna! Tyvärr kan jag inte med den minsta gnutta gott samvete beteckna mig ens som layout novis, men jag lovar dyrt och heligt att jag inte ska klaga på att vi har kallt hemma och jag kommer aldrig att åka skridskor på fäladen, aldrig någonsin... Även om inte denna vinter varit fullt lika sträng den förra , så har väl kylan hållit oss i sitt järngrepp och våren tvekat lite väl länge? Men vad gör väl det, nu när vi står här ändå... och eldar ut mörker och kyla och sjunger in ljuset och värmen! De tappra herrarna i Höganäs Manskör gör ett fantastiskt jobb och i år når deras toner ut över elden, fäladen och havet, i år blåser inte deras stämmor bort av en barsk västanvind. Bredvid mig i hopen står två damer och talar om hur årets tillställning är, i jämförelse med tidigare år... Inget är varken bättre eller sämre, nej, det mesta är sig nog ganska likt och det är precis så vi vill ha det: traditionsenligt, stämningsfullt och välbekant. I ett försök att både ha uppsikt över de rara barnen och de aktiviteter vi gått hit för, har jag och maken kommit ifrån varandra, men jag står här ändå trygg, glad och förväntansfull, för visst ser solen välmående och nöjd ut, när hon stor och rund och djuporange, lägger sig att sova i havet? Nog har vi nu sjasat ut det sista av vintern och välkomnat in en ljus och hoppfull tid? Precis som alltid, precis som det var tänkt...

Långsamt börjar grannar, vänner, släkt, kollegor, lärare, barn, pensionärer och föräldrar troppa av och det blir även dags för vår familj att dra sig hemåt. I grinden möter vi ett gäng ungdomar som är på väg till glöden som ännu bevakas av vår eldvaktare... Nu börjar deras valborgmässovaka, förhoppningsvis lika trygg och glad, om än lite senare än min :)
Vid cyklarna upptäcker vi ytterligare en tradition: maken har inte med sig nyckeln till sin låsta cykel :)

Sköna Maj... du är så innerligt, efterlängtat VÄLKOMMEN!!!