Min alldeles egna lilla Lotta på Bråkmakargatan...

Min dotter har i många års tid beundrat karaktären Lotta i Astrids underbara berättelse och vi har läst om Lotta, lyssnat på skivor om Lotta och tittat på filmer om Lotta... Min dotter har dessutom väldigt många likheter med Lotta om man jämför personlighetsdrag och när det gäller envisheten, så tror jag min lilla loppa vinner. I likhet med Lottas mamma, försökte även jag visa prov på oändligt tålamod inför dotterns alla tilltag som argt förklarades med att "Så gör faktiskt Lotta!!".
Sakta började jag dock analysera sönder Lottas mammas val av uppfostringsmetod och kände att jag bet ihop tänderna mer och mer när jag lugnt förklarade att Lotta gör en hel del saker som man faktiskt INTE får göra och att vi kunde VISST ha andra regler än Lotta! :)

Lite roligt var det ju förstås när lillfia, då 3 år gammal, övade en hel bilsemester på att vissla (För det kan Lotta!) och faktiskt visslade riktigt fina toner när vi körde in på uppfarten hemma :)
Men ganska ofta kan det strosa lite på nerverna med en tös som "kan allt själv, mamma!" även i de mest stressade lägen :)
Mammas tålamod och pedagogik försvann i ett trollslag den dagen loppan kom hem från dagis och hade klippt sönder sina kläder "precis som Lotta!" och vips och snurr hade vi Lotta-förbud hemma. Efter det omedelbara vredesutbrottet, accepterades detta med förunderligt lugn. Slut var alla hyss hon lärt av Lotta och slut var även hänvisningarna till Lotta i alla lägen... vad som inte tog slut var hennes bild av att hon kan allt själv och det får ju till och med mamma hålla med om att det är en bra egenskap... :)

Så för någon vecka sen, var det dags att klippa håret på barnen och hårfrissan fick fria händer :) Storebror blev supernöjd med sin coola tuppkam och lillasyster... :) Lillasyster stod där med sin page på halva nacken och sitt diadem med stor rosett och likheten med Lotta på Bråkmakargatan var helt makalös :)
Faktiskt så blev både dotter och mamma väldigt nöjda och på prov är nu Lotta-förbudet hävt och det blev ett kärt återseende mellan två kavata små flickor!

Tack för idag och sov gott alla historieberättare!

Uppgradering

I lördags upptäckte jag att min dotter införskaffat sig en uppgradering som jag själv inte alls var förberedd på... :)
Normalt brukar förhandlingsförsök från min dotter börja med att hon väldigt snällt och mjukt ber att få eller få göra något. Om jag av någon ( i mitt tycke ) väldefinerad orsak säger nej, så brukar hennes ton skärpas avsevärt och argumenten begränsas till ett mycket bestämt: Men jag vill!!!
Om jag framhärdar i mitt Nej, brukar hon skrikande och gråtandes rasa ihop i en hög och sen har vi oftast en helt baklåst liten tjej att hantera.

I lördags satt jag i godan ro och försökte befria mitt trädgårdsland från det otroligt livskraftiga ogräs som funnit sin boning i vår trädgård. Klockan var precis någon minut i middag och min dotter kommer skuttandes och frågar glatt om hon inte kan få ett tuggummi. Nej, replikerar mamma, det är inte någon idé, för du hinner knappt börja tugga innan det är dags att äta.
Men åh... smågnisslar min dotter, jag VILL ha tuggummi! Snälla, söta, rara, goaste lilla mamma?

???
Tonen hos den lilla bedjande tjejen är sockersöt och onekligen en smula svårare att säga nej till, men mamma står ändå på sig.
Okej! svarar hon bekymmerslöst och springer mot huset. Misstänksamheten trängs med förvåningen och jag hinner precis formulera "vad var nu detta?" i huvudet, när jag hör min dotter ropa Pappa!!! Kan jag få tuggummi?

:) Min dotter har på något sätt kommit över en uppgradering av förhandlingsteknik och jag skrattar för mig själv när jag inser att jag bör förädla min egen förhandlingsteknik om jag ska klara att matcha henne i framtiden.

Tack för idag och sov gott alla handboksförfattare där ute! :)

Mot Nyheten!!

Mitt tämligen ointressanta och lugna liv har på sistone inte varit sig riktigt likt... Fast inte är det SÅ dramatiskt, tänkte jag och tog det hela med ro. :) Nej, egentligen borde det inte vara så farligt, det är många som råkar ut för liknande saker, det händer överallt, inte borde det vara så knepigt. Men det är precis som att få barn, även om det är den naturligaste sak i världen och folk i alla tider blivit föräldrar och hela jorden är gravt befolkad, så är man ändå inte det minsta beredd på de känslor och förändringar som ett 2,6 kg knytte kan ställa till med. Fast nu kom jag från ämnet :) det var ju jobbet jag skulle prata om... Det är ju inte så att jag blir uppsagd, i alla fall inte som första alternativ, men ändå... inget kommer att bli sig likt...

Spännande!! :) Jag menar, vem drömmer inte om att göra något helt annat? Och vem drömmer inte om att få möjlighet att jobba åt stora, världsomspännande företag som tänker, satsar och lever stort?
Eller kanske byta karriär helt? Kanske omskola mig till florist? (Det hade ju säkert växtligheten här hemma uppskattat!) Fast bagare känns väl ändå som ett lite säkrare kort, jag har ju ändå barn att försörja! Baka bullar och morgonfrallor, hela dagen lång, varje dag, ända tills pension...?
(Hur många år är det kvar till dess, egentligen?) (Börjar de verkligen kl fyra på morgonen?)

Oron är tillbaka, äter sig upp genom magsäcken, slår sig till ro i hjärtat... Jag har jobbat hela mitt liv åt samma företag, älskat dess värderingar, att allt är möjligt och att vi (ja, jag har ju varit en del av det) alltid tänker annorlunda... Och nu har mitt företag ansökt om skilsmässa...? Jag som trodde vi hade det så bra? Sorgen bestämmer sig för att göra Oron sällskap och sätter sig bekvämt tillrätta. Jag känner mig förlamad och upprepar mumlande det mantra jag valt att ha som flythjälp: det öppnar oändligt med möjligheter, det öppnar oändligt med möjligheter, det öppnar oändligt med möjligheter...

Så här vankar jag runt en vecka, ett par, jag sörjer och hoppas, sörjer och hoppas och tråkar till slut ut min omgivning med de aldrig upphörande lappkasten...
En dag blir jag trött på mig själv och bestämmer mig för att se hur det ser ut där ute, i den riktiga världen, så jag loggar på en jobbsite och börjar klicka runt... Jag kan inte annat än erkänna att jag blev livrädd!! :) Jag har definitivt inte 15 års Högskola eller Universitet, 20 års livserfarenhet och är 28 år! Finns inte en chans i världen att jag kommer få något jobb på något annat ställe, Försäkringskassan kommer att försäkra ut mig hundra gånger om!! :)

Men det var ett bra steg att ta ändå, för nu börjar hjärtat släppa taget och hjärnan ställa in sig Mot Nya Äventyr, Mot Nyheten!! som finns därute någonstans och väntar på att jag ska komma förbi och nyfiket fråga: finns det rum för mig?

Tack för idag och sov gott Allt Hopp!!