Återuppbyggnad...

Kung Bore frossade gott i min trädgård i vintras och även om det inte kanske var den mest feta middag han avnjutit, så blev det inte mycket kvar mer än mossa och ogräs... Något förgrymmad tänkte jag först låta detta besegra mig och för all framtid ägna mig åt komposten, som verkar vara det enda i min trädgård som verkligen uppskattar min uppmärksamhet, men sakteliga började ändå Återuppbyggnaden...

Kryddträdgården är förstärkt med massor av nya kompisar till gräslöken som var det enda som vågade sig upp ur marken i påskas. Känslan av de frodiga, doftande kryddorna... Fantastiskt!!! En lärdom är ju att de nu är planterade i krukor, så att åtminstone möjligheten och illusionen om att jag kommer att ta upp och in dem över nästa vinter finns :)

På altanen viskar nya bambuplantor, lite större, lite mer sövande... Snart nog kommer jag inte att kunna motstå de vackra citrusträden på handelsträdgården en bit bort, jag anar hur de lockar på mig varje gång jag går förbi... :) men inte än... Jag måste få spela svårfångad ännu en stund, annars kommer jag även att ge efter för den förförande vackra blodlönn som böljar graciöst i vinden när jag nonchalant strosar förbi mot bärplantorna...

Tack för idag och sov gott alla trädgårdsmästare :)

Terapi...

Vaknade mycket motvilligt upp till dagen som normalt är min bästa dag i veckan... Lördag... En lång frukost, hela helgen framför mig, massor med tid och möjlighet! :) Jag myser åt känslan och känner mig rik... men inte idag... Idag åt jag gäspande frukosten med en ledsen gubbe i hjärtat och en klump av oro i magen... Konstigt... När jag pysslat klart de vanliga bestyren efter en måltid hade jag ingen plan, inget schema för dagen, ingen lust att hitta på något alls. Efter en timme hade familjen blivit galen på den osaliga anden som suckande svävade från rum till rum och föreslog tjänstvilligt att jag skulle ge mig ut på en joggingrunda. Det brukar alltid funka, men regnet hade varit rena anabola för skrovlet i halsen och bedrövat gick jag vidare till nästa fönster.

De andra i familjen hade minsann planer, de kom och gick och hade fullt upp, det var bara jag som vankade runt och hade tråkigt. Till slut kom ändå någon listigt på att "Åh, vad det hade varit gott med rabarberkaka!!"
Hrm... rabarberkaka... så tråkigt... surt och strävt och torrt... men om man skulle skoja till det med lite nötter? Och kanske göra den lite sötare med sirap? Man skulle ju till och med kunna ha lite choklad som smälter på!! Hmmm...
Nu blev det lite fart i benen, till affären för att köpa nötter, ut i trädgården och hämta rabarber...
Den hjälpsamma lilla dottern gick mig hack i häl och mojsade havregryn med smör, ringlade sirap och varvade kanel. "Oj, vad tyst här är, lite musik behöver vi ha!" log äntligen mamma och stereon gick igång. Det klickade förvissande när temperaturen steg både i ugnen och hjärtat.
Smöra formen, hacka nötter, skiva rabarber... Dofterna och värmen spreds sig som en stor kram i köket och oron i magen var utbytt mot hunger!

Alla åt kaka med glupande aptit, och lovorden haglade :) Säkert var alla lika lättade att husspöket givit sig av igen och mamma var tillbaka. Att baka får mitt hjärta att le, så det är kanske inte så konstigt att frysen är full av bullar och muffins med olika smaker...

Tack för idag och sov gott alla bagarbarn!

Jag kommer att bli 156 år gammal!

Läste en dag om en amerikansk undersökning som sa att man skrattade i snitt 3 minuter per dag. Jag blev obeskrivligt förvånad... 3 minuter per dag? Hur i hela friden skulle det gå till? Jag skulle inte kunna hålla mig för skratt alla de andra minuter jag skrattar under dagen. Fast det är klart, jag umgås dagligen med två stora underhållare, så jag är ju lite privilegierad :)

För vem kan hålla sig för skratt när följande händer?
Storebror var ungefär 3,5 år och jag hade kämpat länge för att få honom att blåsa genom näsan när jag skulle snyta honom. Eftersom han gärna ville tugga tuggummi, kom mamma listigt på att när man var stor nog att snyta näsan, DÅ var man stor nog att tugga tuggummi ;) Målet uppnåddes förvånansvärt fort när denna belöning hägrade och en dag satt han nöjd vid köksbordet och tuggade för fullt. Lillasyster var ungefär 1,5 år och släppte inte tuggummit med blicken. Till slut sträckte hon tiggande fram handen för att få smaka. "Näe" sa storebror viktigt "man får inte tuggummi om man inte snyter näsan!" Lillasyster såg sig om, fick tag i en bit hushållspapper och fräste näsan i det för kung och fosterland, la ner papperet och sträckte fordrande ut handen mot storebror igen :) I rättvisans namn fick hon givetvis sitt eftertraktade tuggummi...

Eller som den gången de båda badade badkar och turades om att hålla andan under vattnet. Mamma satt som domare och livvakt vid badkarskanten och räknade tålmodigt, om än en smula sakta... De kom till 17 eller 18 och kämpade och kämpade. Så en gång var grabben riktigt duktig och höll sig under vatten ända till 21! :) "WOW 21 sekunder!! Det är rekord!!" jublade han och sen vänd till systeryster "försök att slå mig om du kan!!"
Lillasyster tittade förvirrat på honom... så på mig... så på brorsan igen och sen klippte hon till honom allt hon orkade :) Mamma gav nog väldigt dubbla budskap när jag skrattande försökte reda ut missförståndet.

Eller då när killekallen kom hem och berättade att han fått en stol i huvudet... "Oj" förfärades mamma "Hur gick det till?"
" Jo" förklarade han "Jag kröp in under en stol, reste mig upp och då ramlade stolen över mig. När jag sen försökte ducka, fick jag den i nacken."
Aningen fundersam undrade mamma uppriktigt "Vad lärde du dig av det?" och sonen kontrade med "Jo, att ska man göra ett uppdrag, så ska man inte göra det sittande under en stol, i alla fall!!!"

Eller lillfia som glatt tjoade en dag "Jag kan inte borsta tänderna längst in." En lite förbryllad mamma undrade "Varför inte det?"
Blixtsnabbt kom svaret "För de har inte vuxit ut än!"

Så om ett skratt förlänger livet, så kommer jag att bli mycket gammal :)

Tack för idag och sov gott alla humorister :)

Fotboll, mina damer!

Som gammal elitgymnast tycker jag det har varit otroligt skoj att barnen har visat lite intresse för gymnastiken och jag har med glädje hängt med ned på golvet för att "bistå" tränarna med de små bedårande barnen. På min tid, hade vi en gammal, svettig skolgymnastiksal, där redskapen var slitna och man fick dra dem fram och tillbaka och staga upp dem efter bästa förmåga. Barnen tränar i en modern, fantastiskt utrustad sal, som enbart används för att träna barn och ungdomar i just gymnastik och allt är fast installerat och monterat och modernt och fantastiskt!! Jag har förgäves försökt starta en tantgrupp i klubben, men alla andra har förståndet på rätt plats och inser att det vore lika med mycket långvarig sjukskrivning.

Istället försöker jag skyla min längtan genom att hjälpa små töser att hjula och stå på händer... Och jag älskar det!! Utmaningen att förklara och demonstrera och fånga intresse!! Det är så roligt!! :) och det faktum att jag inte ens stukat en fot eller sträckt någon allvarlig muskel, inger mig känslan av att fortfarande vara med i leken! Härligt!!!
Mamma längtar minst lika mycket (och ska det visa sig, mer) som den lilla dottern som ju faktiskt var gymnasten i detta århundrade.

Samtalet är det centrala vid våra middagar... Maten är sekundär för mina barn, det är samtalen och allra helst då monologerna som är det absolut viktigaste, så även denna måltid... Det började så oskyldigt, jag frågade min dotter hur hon haft det hos sin kompis på eftermiddagen och hon, mer eller mindre i förbifarten, fast i en väldigt utsvävande historia, nämnde en tredje kompis som varit med och lekt, men som var tvungen att åka hem tidigare, för hon skulle spela fotboll... Plingelingeling... Mamma hör ingenting...

Mamma påminner lite halvhjärtat om maten och samtalet går vidare. Min son vill in i matchen och berättar utförligt om sin dag på skolan. Lillasyster är inte beredd att släppa vare sig matchen eller samtalsämnet, utan berättar vidare vilka mer kompisar som tränar fotboll... Det låter jätteroligt, småpratar mamma, det låter som du skulle vilja träna fotboll också? Ja, kom det blixtsnabbt från dottern. Dingdingding!!! Mamma fattar fortfarande inte...

Ny tisdag kommer och vi står vid fotbollsplanen, båda lika förväntansfulla och ivriga. Skillnaden är att här springer min dotter in och har knappt tid att kasta mig en slängkyss innan träningen sätter igång... Allt är ordnat och strukturerat, allt är upplagt för att fånga en femårings intresse... Skillnaden mot min egna uppväxt är dock inte lika stor som på gymnastiken, en fotbollsplan med 2 mål är ungefär detsamma som när jag spelade för... supermånga år sen.
Min lilla loppa är rätt duktig... Nåja, visst kommer det några tvivelaktiga hjulningar (kanske en ny fint som inte ens Zlatan kan?) och en och annan näsnättryckning, men på det hela taget, så... när lärde hon sig springa så vant med bollen precis 2 decimeter framför fötterna?
Dingdong, dingdong, dingdong... Mamma kunde lika gärna vara döv... :)

Inte förrän fredagkväll, efter gymnastiken, när de första 3 livsavgörande tuggorna är mödosamt nedsvalda, kommer orden som får mamma att vakna i ett brutalt ögonblink: jag vill inte gå på jympa mer.
Det var nog den kortaste mening något av mina barn någonsin uttalat och tystnaden efter var öronbedövande... Mammas långsamma kvarnhjul malde så de glödde... "Jag vill inte gå på jympa mer"... Hoppgropen, barren, trampolinen, friståendemattan... allt cirklade kring mitt huvud som pippifåglarna kring Toms huvud när Jerry slagit till honom... Allt eftersom kvarnhjulen börjar bli varma och få upp lite hastighet, snurrar hoppgropen, barren, trampolinen, friståendemattan fortare kring mitt huvud... Efter någon minut inser jag situationen, släpper taget om min dröm och säger till min dotter: då kör vi på fotbollen på tisdag istället!

Ja!!! jublar dottern och hjärnan ikapp, medan hjärtat gråter en liten tår... :) men bara en liten tår, för nog räcker det väl med en tant för att starta en grupp? :)

Tack för idag och sov gott alla kotknackare!!