Vargavinter går mot vårvärme

Ja, alla minns väl kylan som slog en järnring kring livet i slutet på oktober? För att inte tala om snön som draperade sig tungt över mörka åkrar och gråa gräsmattor redan i november? I december gick jag i ide i min dunjacka och har huttrande slumrat i halvdvala sen dess...

Barnen har sprudlat av glädje! Åkt pulka, lekt snöbollskrig, åkt skridskor och skidor. Vintrar blir ju så oändligt mycket roligare när man kan göra något annat än vada runt i lervälling, det är jag den första att hålla med om och ljuset från snön är fantastiskt!! :) Men det får ju finnas gränser, eller hur? Vi nordbor är vana med mörker sex månader om året, reflektionerna från snön får oss bara att kisa :) Och förresten så blir snön rätt grå efter ett par veckor och kommer det då ingen ny, så påminner den mest om en gammal sunkig skurtrasa.

Hur som helst, så var det ju någon som hittade på knappen för bastun här i påskhelgen. Helt plötsligt lät björken som en popcorngryta när de små löven kläcktes i vårsolen. Lika plötsligt såg det ut som någon hade spillt en burk grönfärg i trädgården och allt verkade spira av livskraft. Själv hasade jag runt halvt utslagen av en mycket kärleksfull vårförkylning och inspekterade förlusterna efter vinterkriget. Snabbt kunde jag konstatera att ogräset inte tappat en enda av sina mannar! Rabarbern verkade ha klarat sig undan med blotta förskräckelsen och började räta upp sina stjälkar mot solen :) Även den våldsamt och hastigt bortförda rododendron verkade ha helat sina sår och till och med acklimatiserat sig till sin nya adress i trädgården (och vad är det där som skådar mitt öga, är det minsann inte några knoppar på gång?)
Jag spatserade vidare till altanen och mina käraste trotjänare i trädgården, totalt oförberedd på den förödelse som skulle möta mig...

Död och förintelse... mina tappra försök till livräddande insatser var helt förgäves och nu spretade enbart några torra pinnar!! Bambun, som vyssjat mig till sinnesro vid eftermiddagskaffet i skuggan från björken... Citronen, som lyst med sin solgula färg och förgyllt drinken i solnedgången... Lagern, som diskret delat med sig av sin underbara doft de mörka nätterna när himlen bjudit på ljusspel av flygplanen på väg till Kastrup... Alla var de helt bortom räddning och ett värdigt offer till en mäktig vintergud.

Nej, det är nog bara att inse att mina fingrar är inte det minsta gröna :) utan komposten är det jag odlar bäst!

Tack för idag och sov gott alla trädgårdsambitioner!

Mina Vänner - 30 år senare

När jag fick se det pastellfärgade pappret på mitt skrivbord kan jag inte annat än att erkänna att min spontana reaktion var "Ånäe..." Raskt var jag tillbaka 30 år i tiden, mindes boken Mina Vänner som var dåtidens motsvarighet till Facebook. Coolast var ju de som var först ut att ha den, de som kom på bokens magiska storhet andra året var helt enkelt nummer 2, hur man än vände och vred på det. Precis som på Facebook, skulle man ha boken fylld till sista sidan med vänner, annars var det ju inte heller mycket bevänt med en... Kopplingen var instinktiv och ångesten över det magra antal FB vänner jag har, var genast lika påtaglig och stark som medvetenheten om vilken Looser jag var då, på Mina Vänners tid, för 30 år sen... Förkortade man det MV, eller...?

Nåväl :) lite klokare och mognare har man ju blivit (?) så ganska snabbt förpassade jag ångesten längst ned i maggropen och började snegla på pappret... "Förnamn" - enkelt, "Mellannamn" - hanterbart, "Självporträtt" - ångest, "Efternamn" - puh, simpelt, "Smeknamn när jag var liten" - nej nu har jag inte tid för sånt här trams!!

Vi skulle ha en gruppaktivitet och syftet var att på ett kul sätt ta reda på lite mer om varandra, så vi kunde lära känna varandra lite bättre... Det var ju verkligen ett annorlunda sätt, faktiskt...
Hmmm... "Mina intressen", "Bästa film", "Bästa bok"... känns ju rätt ofarlig och jag ÄR ju, i alla fall på pappret, 30 år mognare, nog borde jag väl kunna fylla i detta med glimten i ögat och bjussa på mig själv, det BRUKAR jag ju inte ha något problem med... Få se... men vilken ÄR egentligen den bästa film jag sett? Om nu syftet är att lära känna mig, så kan jag ju inte bara slänga ned en film, vilken som helst, nej det måste ju vara någon som jag VERKLIGEN tycker är bra... Och popgrupp... jag gillar ju inte pop... Fast bland popgrupper, vilken är då bäst, även om jag inte direkt är någon fan av pop? Hmmm...?

24 till synes enkla frågor, tog mig 6 dagar att fundera på! Det var super-skoj!! Ju mer jag funderade, desto mer viktigt blev det för mig att mitt svar verkligen var JAG och något jag kunde stå för :) Okej, mitt förnamn kan jag faktiskt inte stå för, det var det ju min bror som valde, men de där andra, oskyldiga frågorna... Som kändes banala och barnsliga, men som ändå kom att säga så mycket om mig... Det var verkligen kreativt sätt att få oss alla att svara på lite mer personliga frågor och jag blev verkligen impad av tjejerna som hittade på det! För mig blev det en rolig övning med ett seriöst resultat och inte ens på sista frågan "Min högsta önskan" förmådde jag släppa pretantionerna, utan skrev ambitiöst "Världsharmoni" trots att jag inser att det är en komplett omöjlig utopi.

Tack för idag och sov gott alla eftertänkare där ute!!

Vem är du och var är min son?

Det har hänt något märkligt. Jag kan inte säga exakt när, förmodligen har det smugit sig på, gradvis, långsamt, tyst, oväntat... För nog borde jag väl, om jag hade varit en god och uppmärksam mor, reagerat en smula den dagen min son för första gången slängde in sin skolväska i bilen och nonchalant svarade: jag minns inte. på frågan om vad han fått till lunch den dagen. Definitivt borde jag ju ha anat oråd när ytterligare två av standard frågorna vid upphämtning responderades med "vet inte" eller "minns inte", men nix, inte alls, jag kan inte säga att det ringde någon som helst klocka av varnande slag.

För det är nämnligen så, att min son har varit den största vän av ordning och noggranhet jag någonsin mött, evenutellt hans far undantagen, honom är det också ordning och reda på. Lillkillen har ända sen han lärde sig prata, utförligt och detaljrikt redogjort för precis varenda liten händelse som utspelat sig under dagen. Han har med glädje upplyst mig om precis allt i hans omvärld som förts in i det lilla huvudet för processande. Har man någon gång förlagt något, kört vilse eller bara glömt bort något viktigt, så har han fungerat som en utmärkt PA och raskt upplyst och väglett mig rätt :) På dagis kallades han ömsint för Klassens Ordningsman... Han som inte ens börjat skolan!! :D

Men så i söndags ramlade äntligen poletten ned hos lilla mamma. Förundrad insåg jag att något har hänt och kanske även en smula förfärad: han har nått fasen Pre-Pubertal-Glömska.
Uppgiften var att ringa en kompis och bestämma lek när rummet var städat. Detta är en uppgift sonen är väl bekant med, har utfört den exemplariskt ett flertal gånger tidigare och bedöms numer inte behöva någon specifik vägledning. Efter att även klarat av uppgiften Städa Rummet, följde jag upp Bjuda Hem Kompis. Till min stora förvåning mindes inte alls min son vad de hade bestämt, utan fick ringa om igen. Nåja, sånt kan ju hända vem som helst, hur erfaren man än är. Knappt 30 min förflöt och så ringde telefonen och kompisen hade fått samma teflon-sjukdom och behövde uppdatera sig på deras överenskomelse. Pojkarna var återigen på samma blad och lade på luren. Efter ca ytterligare en halvtimme frågade jag när kompisen skulle komma. Min son svarade en aning förvånat att kompisen redan borde varit här...! Men vilken tid bestämde ni? trugade mamma. Vet inte, tänkte sonen. Sa du att ni kunde äta här? envisades mamma. Eller skulle jag gå dit...? funderade sonen. Skulle inte kompisen komma hit då? tjatade mamma. Han kanske inte ens ville leka...? min son var nu ledsen.

Med tanke på hela den cirkus som uppenbarligen hade stormat in i vårt annars mycket lugna hus, ringde mamma kompisens mamma och jodå, visst ville kompisen komma och jodå, han skulle ju egentligen varit på väg, men det kan ta MYCKET lång tid att ta på sig strumporna och ja, visst hade han också helt glömt bort vad telefonsamtalen egentligen hade handlat om... :)

Tack för idag och sov gott vare sig med eller utan teflon :)