Mina barn upprätthåller regler...

Jodå, mina barn har en del regler att förhålla sig till. Av olika sort... Vissa är rent humana och sociala, att man inte slåss, att man tar hänsyn etc. Andra gäller funktionen i familjen... Tex att var och en städar sitt rum, håller ordning på sina saker, lägger kläder i tvätten, att vi hjälps åt, etc... Andra kan jag inte annat än erkänna att det handlar om min bekvämlighet... :) som den där jag hittade på en kväll i bilen hem efter simskolan: ska man ha välling innan man somnar, så får man inte dricka ur allt vatten ur flaskan vi har med! Min dotter skulle gärna svepa allt, men då är det ett farligt springande på toa hela natten och mamma behöver sova! :) Detta mottogs en aning muttrande, men hon fann sig.

Ett par veckor senare, sitter vi i bilen igen, på väg hem efter simskolan igen och helt plötsligt sätter min dotter beslutsamt ifrån sig sin vattenflaska och säger bestämt: Jag ska ha välling innan jag somnar ikväll! Jaha, svarar mamma diffust... Ja, då får man ju inte dricka hela sin vatten-flaska! Nej just det! säger mamma med ett alltför starkt eftertryck. Men min dotter låtsas inte om det, hon tittar nöjt ut genom bilfönstret och jag har ingen aning om hon genomskådat mig eller inte.

Har dock hittat ett begrundansvärt mönster och det skulle inte förvåna mig om jag åker dit på eget grepp om ett par veckor. Då kommer säkert min dotter att glatt informera mig om att hon nu dricker upp allt vatten, för att sen, precis innan hon ska sova, be om att få välling och DÅ, mina kära vänner... det är då hela min auktoritet står på spel, för glömmer jag då bort mig, och ger henne välling, så kommer jag ALDRIG att få henne att följa någon av mina regler mer! :)

Tack för idag och sov gott alla paragrafryttare!

Språkvård...

Jag tycker om att leka med orden, nyansera språket, brodera och spetsa till... Kanske inte bäst i klassen på rättstavning och grammatik, för all del, men Svenska Akademiens Ordlista är en kär vän i bokhyllan.

När jag sen fick barn, så tappade jag språket (och till viss del talförmågan?) och återgick till en väldigt basal nivå. Så basal att jag gång på gång förvånas över min sons otroliga vokabulär och ofta förundras över hans artistiska frihet, han hyllar minsann inte SAO alls, han skapar sitt eget språk, sina egna ord... Som häromdagen, då han kom med ett alster, stolt tillverkad på skolan, och deklarerade: Mamma, den kan stå på fönsterbänken som en prylnadssak!
Först fnissade jag till och var på väg att rätta honom: Det heter "prydnadssak", men så bet jag mig i tungan i tid och tänkte att "prylnadssak" egentligen var en mycket bra beskrivning, för det var en pryl, som han ville att vi skulle ha som pydnad... Klockrent om man inte är begränsad av SAO's väldefinerade regler...

Min dotter har också väldigt fantasifullt och färgstarkt språk. Häromdagen när vi tvättade håret, så kåserade hon: om Stina (fd dagis fröken, numer pensionär) hade varit här nu och hjälpt mig schamponera håret, då hade man kunnat kalla henne för "schamponär"...
Absolut! fick mamma hålla med...

Jag avundas dem som får behålla detta fria språk även i vuxen ålder, min svåger till exempel, han var över 40 år när han skickade ett brev till en viktig kund och uttryckte sin "förfåning" över ett besked han fått. Det var en lysande beskrivning av hans blandning av förvåning och känsla av att vara lite korkad, då beskedet hade överraskat honom och inte gick i linje med vad han uppfattat tidigare...

Så kanske ska jag helt sonika slänga mitt exemplar av Svenska Akademiens Ordlista, eller arrangera någon form av rituell offercermoni, kanske kan jag på så sätt beveka Ordets Konst och vinna ett spännande, obegränsat, intressant språk?

Tack för idag och sov gott alla SAO-slavar! :)

Seger!!!

Jag inte bara överlevde Kullamaran! Jag blev trea bland damerna!! Nu var väl i ärlighetens namn konkurrensen inte så himla stenhård, men min glädje och segerkänsla står inte i proportion till det: jag kom på tredje plats av damerna!!

Undrar just när Göteborgsvarvet går... ;)

Tack för idag och sov gott alla segrare!!

Hur tänkte jag nu?

Oj, vad jag har saknat att skriva... Tiden ville inte riktigt räcka till, när jag på riktigt var tvungen att börja träna inför Broloppet. Visst har jag varit träningsnarkoman, förr i världen, innan min son gjorde sin för tidiga entre till detta jordeliv, men det var ju sex år sedan i mars och till min stora förvåning, hade jag inte kvar ett enda uns av kondition. Ibland är livet lite småsint...
Hur som helst, så gick jag verkligen in för träningen och lyckades ofta springa två gånger innan barnen smittade mig med feber, halsfluss eller dylikt och ett nytt vecko-långt uppehåll erfodrades. Jag accepterade till slut att jag, som blev omsprungen av sniglar på mina rundor, skulle dö av utmattning, uttorkning eller varför inte hjärtinfarkt, några kilometer upp på bron. Micke försökte tappert peppa mig och gjorde fantastiska rätter av hemmalagad pasta och bjöd på ett glas blodförtunnande vin till, medan jag funderade på vad det skulle stå på min gravsten.

Startsträckan var enormt lång, tunneln var fyra km bastu och vinden kändes helt enkelt befriande när vi äntligen började på färden uppför bron. Utsikten är verkligen häpnadsväckande från mitten av bron och jag njöt av att sträcka på benen :) Funktionärer stod och hejade och när vi kom ned på fast mark, var banan kantad av folk som klappade och hejade. Plötsligt hade jag bara två km kvar! Jösses, hur kunde det gå så fort? En km och jag ökade steglängden! 100 m kvar och jag spurtade med ett leende mot mållinjen!!

Känslan var otrolig!! Jag skrattade och var så stolt och ville berätta för var och en att jag just hade sprungit Broloppet! Att jag precis presterat 2,1 mil på en riktigt skaplig tid och tänk att jag klarade att springa hela loppet!! Inte tänkte jag på att ingen annan var speciellt imponerad, de hade ju precis tagit sig över mållinjen själva och höll på att fållas bort mot sina personliga tillhörigheter, genom bullar, bananer, chokladbitar, väskor och medaljer.
På något sätt lyckades denna adrenalinkick hålla i sig tillräckligt många dagar för att jag skulle anmäla mig till en ny halvmara?!

Jaha...? är det säkert fler än jag som funderar, hur kan man gå på samma idioti två gånger på sex månader? Tja... det är en mycket bra fråga... Men likväl sitter jag här nu... med småångest och inser att det snart är söndag och dags för den där halvmaran jag så glatt skrev upp mig på.
Måtte jag inte vakna upp på onsdag och inse att jag anmält mig till Göteborgsvarvet.

Tack för idag och godnatt alla hurtbullar!