Visst stämmer det! :) För precis så är det ju! Man sitter och gör inget speciellt, mitt upp i vardagen, kanske rent av har lite tråkigt och så! Plötsligt händer det...
Idag var jag som vanligt på simskola med barnen och gick mellan bassängerna och tittade på båda deras färdigheter. Sonen har gått ett par år och simmar fint i den stora bassängen. Lilla syster har sin alldeles egna simskola, i den lilla bassängen, med den lilla plaskis-gruppen. "Simma som ni vill och hur ni kan!" är en uppmaning som brukar resultera i att min lilla loppa hoppar grodhopp tvärs över bassängen, med handen i ett fast grepp kring den lilla näsan. Nåja :) hon är ju inte rädd för vatten och man kan ju alltid hoppas att hon av en händelse ska råka lyssna på någon fröken någon gång.
När vi var på Kanarieöarna pep hon glatt av förtjusning när hon fick syn på bassängen vid hotellet! Besvikelsen var enorm när hon bubblande insåg att hon inte bottnade. Ett par dagars buttert muttrande senare, kom hon på att hon flöt alldeles utmärkt om hon beväpnade sig med armpuffar och simring. Efter det, var det snudd på omöjligt att få upp henne ur bassängen och det tog inte lång tid innan hon ville styra guppandet dit HON hade tänkt sig och inte dit vattnet förde henne. Så... plötsligt kom hon ihåg! "Pinne, groda, glasstrut!" och vips så simmade hon kors och tvärs, precis som det passade henne! En lite häpen mamma log glatt och sprutade ur sig heja-rop.
Idag kunde jag knappt få med henne hem efter simskolan, hon var som besatt av att "dyka" från kanten. Det är bedårande charmigt när barn lär sig dyka, för de hoppar i vattnet och landar liksom med fötter och huvud samtidigt :) För att få henne att tycka det var lite besvärligt, satte jag villkor att hon var tvungen att ta ett par simtag också, om hon ville dyka. "Men mamma, jag bara sjunker under vattnet". "Det gör inget, simma under vattnet då" kontrade mamma med ett listigt leende. "Okej!" får jag snabbt till svar och plötsligt händer det! Min dotter håller andan och simmar flera arm- och ben-tag innan hon reser sig upp för ny luft!
Tösabiten kan simma!
Tack för idag, alla sim-fenor, och sov gott!
måndag 29 mars 2010
måndag 22 mars 2010
Anger Management
För några veckor sen, skulle jag ut och åka tåg med de två små underbara barnen... Särskilt min son är helt betagen av tåg, han älskar att leka med tåg, titta på dem, lära sig mekaniken och, såklart, åka tåg... Vår resa skulle innefatta 2 st byten, vilket jag inte såg som särskilt oroande, utan tvärtom, välkommet avbrott i resan :)
Så närmade då sig avresedag och det oroade mig inte det minsta att SMHI utlovade snö helgen före. Jag menar snö i Sverige är ju ändå inte SÅ extremt konstigt, det brukar ju ändå hända någon gång varje år och de norra delarna av landet har ju faktiskt oftast snö på riktigt. Okej, det kom ju rätt mycket snö, men ändå... På något sätt lyckades det ändå vara en överraskning för mig att SJ helt plötsligt drabbades av kraftiga förseningar och inställda tåg. Mer luttrade tåg-resenärer förklarade att detta var inte det minsta ovanligt, men jag som är en ren och skär amatör, blev lite tagen på sängen och lyckades faktiskt inte knäcka kod-meddelandena man publiserade på SJ´s informations sida.
Jag retirerade till den gamla hederliga telefonen och slog numret till SJ. Och spänn fast er, håll i er, för nu börjar äventyret! Första gången kom jag inte ens fram till det listigt långa förinspelade meddelande som är tänkt att läsas upp, utan jag blev bortkopplad direkt. Vid det lag då jag hade lärt mig deras telefonnummer utantill, hade jag upptäckt lika många stadier och varianter på bortkoppling, den lurigaste var när det bara förblev helt tyst, utan den minsta indikation på bortkoppleriet. Den mest överraskande varianten var: Du har nu plats nummer...4...i kön
som följdes av: Du har nu plats nummer...21...i kön.
Man kan ha väldigt mycket tålamod, men efter att vi ett antal gånger försökt i ca 1,5 timme var gång, så kan jag meddela att i alla fall mitt tålamod hade övergivit mig och jag hade tänkt många, rätt så aggressiva och elaka tankar. Denna reflektion av anger management och iaktagandet av hur mina egna känslor faktiskt gått från rätt avslappnat, via hyfsat road, till ganska butter, fördrev dock ganska många minutrar av en annars rätt tröttsam väntan.
Det lustiga i hela historien är, att hur arg jag än var INNAN jag kom fram (åtminstone den gången jag blev bortkopplad efter 73 minuter och plats nummer...2...i kön) så blev jag alltid så glad och TACKSAM när det väl svarade en livs levande röst i andra änden och (faktiskt) hjälpte mig boka om biljetterna för mina inställda tåg! Det är väl märkligt... :) Jag börjar tro att SJ har kommit SÅ mycket längre med sin personliga utveckling än jag har.
Tack för idag och sov gott alla tåg-resenärer!
Så närmade då sig avresedag och det oroade mig inte det minsta att SMHI utlovade snö helgen före. Jag menar snö i Sverige är ju ändå inte SÅ extremt konstigt, det brukar ju ändå hända någon gång varje år och de norra delarna av landet har ju faktiskt oftast snö på riktigt. Okej, det kom ju rätt mycket snö, men ändå... På något sätt lyckades det ändå vara en överraskning för mig att SJ helt plötsligt drabbades av kraftiga förseningar och inställda tåg. Mer luttrade tåg-resenärer förklarade att detta var inte det minsta ovanligt, men jag som är en ren och skär amatör, blev lite tagen på sängen och lyckades faktiskt inte knäcka kod-meddelandena man publiserade på SJ´s informations sida.
Jag retirerade till den gamla hederliga telefonen och slog numret till SJ. Och spänn fast er, håll i er, för nu börjar äventyret! Första gången kom jag inte ens fram till det listigt långa förinspelade meddelande som är tänkt att läsas upp, utan jag blev bortkopplad direkt. Vid det lag då jag hade lärt mig deras telefonnummer utantill, hade jag upptäckt lika många stadier och varianter på bortkoppling, den lurigaste var när det bara förblev helt tyst, utan den minsta indikation på bortkoppleriet. Den mest överraskande varianten var: Du har nu plats nummer...4...i kön
som följdes av: Du har nu plats nummer...21...i kön.
Man kan ha väldigt mycket tålamod, men efter att vi ett antal gånger försökt i ca 1,5 timme var gång, så kan jag meddela att i alla fall mitt tålamod hade övergivit mig och jag hade tänkt många, rätt så aggressiva och elaka tankar. Denna reflektion av anger management och iaktagandet av hur mina egna känslor faktiskt gått från rätt avslappnat, via hyfsat road, till ganska butter, fördrev dock ganska många minutrar av en annars rätt tröttsam väntan.
Det lustiga i hela historien är, att hur arg jag än var INNAN jag kom fram (åtminstone den gången jag blev bortkopplad efter 73 minuter och plats nummer...2...i kön) så blev jag alltid så glad och TACKSAM när det väl svarade en livs levande röst i andra änden och (faktiskt) hjälpte mig boka om biljetterna för mina inställda tåg! Det är väl märkligt... :) Jag börjar tro att SJ har kommit SÅ mycket längre med sin personliga utveckling än jag har.
Tack för idag och sov gott alla tåg-resenärer!
onsdag 17 mars 2010
Inte bara ytlig, utan lättlurad, dessutom
Ja, vad annat kan man säga? Trots de nära 40 åren av livs-erfarenhet, så kan jag fortfarande gå på det... Vaddå? undrar ni. Jo! Jag kan erkänna att jag ibland i goda vänners lag, gör mig lite lustig över många reklamer som visas på TV. Funderingar som vilken mental nivå av mål-grupp de vänder sig till, om det verkligen inte är förbjudet med falsk marknadsföring, om man kan reklamera trosskydd som inte hjälper en att flyga, trots vingar, etc.
Men så går det ju då upp för mig, en dag då jag ska köpa min mascara för detta året... mina ögon flyttas från den normala "build-up" modellen som jag köpt i ganska många år nu, till en av samma märke, men "build-up, EXTRA VOLUME". Så där står jag nu, med min "gamla" modell i handen, men ögonen dröjande kvar vid den "nya" och hjärnan överlägger med sig själv: kan det verkligen funka? kan man på riktigt få lååååånga, svaaaaarta, sveeeeepande ögonfransar? Nej, dummer, det är bara ett säljtrick, det är bara lite målarfärg på dina befintliga ögonfransar! men tänk om det faktiskt, något magiskt, för en icke-kemist oförklarligt sätt, bygger på lite extra tjocklek? Visst! Precis som alla magiska cremer trollar bort 10 år från ditt utseende!
Det här höll på en lång stund, i alla fall i förhållande till min normala besluts-tid, när jag är ute och shoppar tillsammans med mina underbara, kreativa, nyfikna små barn. Kanske var det just det faktum att ett par ivriga kottar, stod och tjoade "mammamammamammamammamamma" i ett kör, kanske var det någon liten fåfäng del av mig som tänkte att det var värt 15:- om jag kunde förbättra mitt yttre något i alla fall, för innan Förnuftet riktigt hann fatta, hade mina hand raskt lagt tillbaka min "gamla" sort och en liten bimbo satt på min högra axel och viskade fantastiska lovord om den "nya" jag höll i handen, på väg mot kassan.
Det finns ju som sagt massor med sådana här exempel: på TV lovar de att all smuts bara rinner av väggen! att "falsies" gör dina lösögonfransar gröna av avund! att anti-age-Q10+ vitalizer är så effektiv att du snart förväxlas med ditt barnbarn!
Det som slagit mig är att tanken "funkar verkligen det?" faktiskt korsar min hjärna. Sen avfärdar jag, eller min man på ett mycket effektivt sätt, idén om den magiska genvägen till framgång/lycka/skönhet, men ett litet ögonblick, en hundradels sekund, är jag ju ändå beredd att tro...
Kanske är det hög tid för en ny messias?
Tack för idag och godnatt allihop! Både reklam-religösa och andra :)
Men så går det ju då upp för mig, en dag då jag ska köpa min mascara för detta året... mina ögon flyttas från den normala "build-up" modellen som jag köpt i ganska många år nu, till en av samma märke, men "build-up, EXTRA VOLUME". Så där står jag nu, med min "gamla" modell i handen, men ögonen dröjande kvar vid den "nya" och hjärnan överlägger med sig själv: kan det verkligen funka? kan man på riktigt få lååååånga, svaaaaarta, sveeeeepande ögonfransar? Nej, dummer, det är bara ett säljtrick, det är bara lite målarfärg på dina befintliga ögonfransar! men tänk om det faktiskt, något magiskt, för en icke-kemist oförklarligt sätt, bygger på lite extra tjocklek? Visst! Precis som alla magiska cremer trollar bort 10 år från ditt utseende!
Det här höll på en lång stund, i alla fall i förhållande till min normala besluts-tid, när jag är ute och shoppar tillsammans med mina underbara, kreativa, nyfikna små barn. Kanske var det just det faktum att ett par ivriga kottar, stod och tjoade "mammamammamammamammamamma" i ett kör, kanske var det någon liten fåfäng del av mig som tänkte att det var värt 15:- om jag kunde förbättra mitt yttre något i alla fall, för innan Förnuftet riktigt hann fatta, hade mina hand raskt lagt tillbaka min "gamla" sort och en liten bimbo satt på min högra axel och viskade fantastiska lovord om den "nya" jag höll i handen, på väg mot kassan.
Det finns ju som sagt massor med sådana här exempel: på TV lovar de att all smuts bara rinner av väggen! att "falsies" gör dina lösögonfransar gröna av avund! att anti-age-Q10+ vitalizer är så effektiv att du snart förväxlas med ditt barnbarn!
Det som slagit mig är att tanken "funkar verkligen det?" faktiskt korsar min hjärna. Sen avfärdar jag, eller min man på ett mycket effektivt sätt, idén om den magiska genvägen till framgång/lycka/skönhet, men ett litet ögonblick, en hundradels sekund, är jag ju ändå beredd att tro...
Kanske är det hög tid för en ny messias?
Tack för idag och godnatt allihop! Både reklam-religösa och andra :)
söndag 7 mars 2010
Skrivkramp?
Oj, oj, oj, så länge sen det var... Jösses vad tiden flyger... Eter-tystnad i all oändlighet... Eller i alla fall väldigt många veckor. Det har varit väldigt mycket och jag tänker inte besvära er med detaljerna om vinterkräk-sjukan, eller Kanarie-resan (fast här kanske jag ändrar mig, där kan nog finnas bra material som jag återkommer till), eller sport-lovs semestern, som till bredden måste fyllas med allehanda vinter-aktiviteter (vilket faktiskt inte bara däckar små barn, utan även, förvånande nog, deras mamma), eller front-vecka (detta kommer jag med största sannolikhet att återkomma till, snudd på oundvikligt!!) utan vad jag plågsamt tänker ta er igenom är det noga planerade 6-års kalas som gått av stapeln alldeles precis.
Noga planerat, för att 5-års kalaset slutade i vad om närmast kan beskrivas som en kaos-artad tragedi (både för den ny-blivna 5-åringen såväl som för hans mamma), även om jag så här i efterhand förstår att det inte var tillräckligt välplanerat i år heller.
Min lille kille är, på gott och ont, klassens ordningsman! Han är en liten polis som inte tvekar att hålla ett mindre (eller längre, han är inte alls nödbedd på denna punkten) föredrag om regler, lagar eller andra begränsningar av en barnalek. Han kan gärna busa lite med sin mamma, men då ska det helt klart vara på hans initiativ och i ett tonläge som jag ändå kan erkänna är rätt behaligt. När det rusar in ca ett dussin glada dagis-kamrater, ändras hela min 6-årings spelplan och han sliter hårt med att styra upp alla regel-brott som sker mer eller mindre uppenbart för ett människo-öga.
Vid den sedvanliga tårtan (som idag bytts ut av min orubbliga son till choklad-muffins?!) brister allt när han inte får visa sina vänner till de platser HAN tänkt sig, eftersom de redan glatt intagit de platser de själva kände för. Som en treårs trotsig tjurskalle, parkerar han sig bakom spisen och vägrar komma till bords och fika. När sen skrattet stiger kring en rolig, för stunden, gemensamt komponerad historia, om en gubbe med tomat till näsa och morötter till ben, byts suret mot tårar bakom spisen, då mitt lilla hjärta tror de skrattar åt honom. Mamma och pappa turas om att servera mera saft och kakor, samtidigt som vi bedyrar vår son att ingen skrattar åt honom och till slut går han med på att smaka en muffins, fortfarande kurande bakom spisen.
Men det är sen den verkliga styrkan hos denna ålders-grupp visar sig, för när vi sen låter vår son bestämma vilken lek som ska följa på fikat, så glömmer både han och hans kompisar spis-episoden och alla ger sig hän åt Smälla-Ballong-leken med liv och lust och glada tillrop!
Kalaset slutade riktigt väl, ingen kom till skada och de materiella skadorna uppgick till ett hanterbart antal ballonger.
Vid middagen summerar familjen alltihop och det visar sig ändå att sonen faktiskt uppskattar tillställningen, så jag påminner inte alltför mycket om de utspridda leksakerna, för höga skrik och incidenten vid fika-bordet, utan det jobbet får vi fortsätta med en annan dag.
Istället sitter jag nu här och skriver min kom-ihåg-lista till nästa år:
*Utomhus kalas
*Ett batteri av roliga lekar
*Bordsplacering
*Sammanslaget med en kompis
*Godis-jakt istället för fiske-damm
*Kalas utan födelsedags-grisen?
Det är fantastiskt roligt med kalas!! Skönt att alla bara fyller en gång per år... :)
Tack för idag och sov gott, både födelsedags-barn och andra!!
Noga planerat, för att 5-års kalaset slutade i vad om närmast kan beskrivas som en kaos-artad tragedi (både för den ny-blivna 5-åringen såväl som för hans mamma), även om jag så här i efterhand förstår att det inte var tillräckligt välplanerat i år heller.
Min lille kille är, på gott och ont, klassens ordningsman! Han är en liten polis som inte tvekar att hålla ett mindre (eller längre, han är inte alls nödbedd på denna punkten) föredrag om regler, lagar eller andra begränsningar av en barnalek. Han kan gärna busa lite med sin mamma, men då ska det helt klart vara på hans initiativ och i ett tonläge som jag ändå kan erkänna är rätt behaligt. När det rusar in ca ett dussin glada dagis-kamrater, ändras hela min 6-årings spelplan och han sliter hårt med att styra upp alla regel-brott som sker mer eller mindre uppenbart för ett människo-öga.
Vid den sedvanliga tårtan (som idag bytts ut av min orubbliga son till choklad-muffins?!) brister allt när han inte får visa sina vänner till de platser HAN tänkt sig, eftersom de redan glatt intagit de platser de själva kände för. Som en treårs trotsig tjurskalle, parkerar han sig bakom spisen och vägrar komma till bords och fika. När sen skrattet stiger kring en rolig, för stunden, gemensamt komponerad historia, om en gubbe med tomat till näsa och morötter till ben, byts suret mot tårar bakom spisen, då mitt lilla hjärta tror de skrattar åt honom. Mamma och pappa turas om att servera mera saft och kakor, samtidigt som vi bedyrar vår son att ingen skrattar åt honom och till slut går han med på att smaka en muffins, fortfarande kurande bakom spisen.
Men det är sen den verkliga styrkan hos denna ålders-grupp visar sig, för när vi sen låter vår son bestämma vilken lek som ska följa på fikat, så glömmer både han och hans kompisar spis-episoden och alla ger sig hän åt Smälla-Ballong-leken med liv och lust och glada tillrop!
Kalaset slutade riktigt väl, ingen kom till skada och de materiella skadorna uppgick till ett hanterbart antal ballonger.
Vid middagen summerar familjen alltihop och det visar sig ändå att sonen faktiskt uppskattar tillställningen, så jag påminner inte alltför mycket om de utspridda leksakerna, för höga skrik och incidenten vid fika-bordet, utan det jobbet får vi fortsätta med en annan dag.
Istället sitter jag nu här och skriver min kom-ihåg-lista till nästa år:
*Utomhus kalas
*Ett batteri av roliga lekar
*Bordsplacering
*Sammanslaget med en kompis
*Godis-jakt istället för fiske-damm
*Kalas utan födelsedags-grisen?
Det är fantastiskt roligt med kalas!! Skönt att alla bara fyller en gång per år... :)
Tack för idag och sov gott, både födelsedags-barn och andra!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)