Levitation

Hjälp... jag försöker stå stadigt med båda fötterna på jorden, men hur jag än kämpar, lyfter fötterna och svävar en meter över marken... jag lägger mig ned för att få kontakt, men inte heller det hjälper...Världen är sig inte lik, jag känner inte igen mig. Den ser gummiaktig och uppblåst ut och ändå når jag inte ned. Som spegelrummet i lustiga huset, ändrar sig allt, sträcker sig mot mig, men glider undan vid minsta beröring.

Så kommer en långdragen vindpust från norr. Den mäktiga Vinter Kungen varnar om sin förestående ankomst. Frosten sänker sig långsamt och förvandlar landskapet vitt. Som en förhälsning från hans vackra Is Drottning... Världen blir hårdare, klimatet tuffare och reglerna för jordens innevånare stängare. Kylan sprider sig över fälten, genom skogen, längs vägarna, in på kontoren, smittar Idol och min varma låga fladdrar betänkligt när den kämpar för sitt liv.

Nu är Istiden här igen.

Jag har flyttat...

Jaha... så konstigt... fattar inte riktigt vad som har hänt, men... ja... det verkar inte bättre... Kan inte påstå att det är ett välplanerat och medvetet val, nej, detta hände helt utan min medverkan och faktiskt också, när jag tänker igenom det hela, mot min vilja.
För ett par månader sen bodde jag på min vanliga skåneadress, med mina grannar sen tio år, med en helt vanligt illustrerad värld i ganska slätstrukna färger och ljud. Förra veckan insåg jag att jag flyttat till en galax långt, långt borta... I min dotters säng sover Prinsessan Leia och i min sons rum regerar Darth Vader. Hans andning är lätt att följa genom den stängda dörren medan han övar sig i fäktning med sitt svoschande lasersvärd... Min man, Obi-Wan Kenobi, har just dragit på sig jobbarbyxorna för att rengöra dockningsstationerna (entré trappan) innan dagens jediskola börjar.
När jag går ut med soporna vinkar Jabba The Hut från granngården och frågar hur vi mår. Hans fru, Jar Jar Binks (okej, jag vet att Jar Jar inte är en tjej, men de har många likheter i övrigt) hälsar godmorgon på sitt lustiga sätt. C-3PO skyndar sig förbi mig och lyfter tjänstvilligt locket till soptunnan med en radda välartikulerade förmaningar.
Bakom huset lyfter General Grievous rymdskepp, bara sekunder innan Greve Dooku och Han Solo släntrar in genom grinden, djupt samtalande. Darth Maul hälsar dem glatt välkomna och berättar att Padmé var sjuk igår igen i skolan...

Varje ögonblick reciteras väldetaljerat och nyanserat av en djup, sjuårig stämma och ljudeffekter följer mig var jag går, exakta och utmålande. De kompletterar livet omkring mig på ett fantastiskt sätt och förstärker känslan av rymd, äventyr och fight. Jag höjer inte ens på ögonbrynet över R2-D2 som nyfiket skruvar isär vår tjock-tv, utan tränger mig förbi Darth Sidious och Luke Skywalker som fäktas i köket och startar diskmaskinen. Glatt erbjuder de sig att köra repris, slowmotion, filmsekvens för filmsekvens, så jag inte missar ett enda slag, en enda klinch eller ett enda skri från de respektingivande kämparna! Eftersom jag är lite stressad, tackar jag nej och ber Yoda om hans kloka hjälp att samla trupperna för avfärd...
Om morgonen tvekar jag inte det minsta att ta podracern till skolan och blir inte förskräckt över kråkan som ödesmättat skriker "Ahiahhhhhhh..." när den flyr från vägbanan som vi inte ens nuddar, där vi svävar fram...
Stjärnornas Krig har blivit min värld och alla är nya och obekanta och överallt utkämpas slag och tävlingar som jag inte fattar något av och ändå ler jag konstant med hela min person fokuserad på den engagerade lilla berättarrösten som lotsar mig genom varje dag och tålmodigt börjar om i sin kvartslånga beskrivning av en miljö eller situation. Jag är tacksam för tålamodet :) det som återges är ju min vardag, mitt liv... och jag vill inte missa en sekund!

Enligt min son är jag Shmi Skywalker :) och nog kan jag tänka mig att jämföras med Pernilla August, men kanske borde jag äntligen se filmerna om Stjärnornas Krig, så jag bättre hänger med i min vardag.

Tack för idag och sov gott alla prisjägare! :)