Ja, det kan ju låta helt absurt, skulle en väderkvarn kunna utgöra ett hot? Hur skulle det gå till?
Det skulle ju vara en helt befängd uppgift, vilken strategi skulle man välja? Svärd? Gevär? Kemisk krigsföring? Förmodligen skulle ett knippe dynamit göra jobbet rätt bra, men den stora frågan är ännu obesvarad: varför? Varför skulle man vilja slåss mot en väderkvarn?
Ja, säg det? Jag vet inte... ändå kan jag uppleva att jag ibland är ute på samma korståg som den gode Don Quijote. För en åskådare ter sig säkert min kamp lika meningslös, lika vansinnig, lika fruktlös. För mig ter sig kampen så självklar, lysande och logisk när jag drar ut beväpnad med vadhelst vapen, ofta inte farligare än en tandpetare. Och den känns ju så viktig...?
De står ju där de står, ändrar inte på sig många milimeter, och ser bedrägligt rofyllda ut, som om livet inte innehöll något annat än de sövande kvarnarnas eviga malande. Kanske är det just därför de snarare är en utrotningshotad ras numer... Ändå lyckas jag inte vinna någon strid i detta kriget.
Liksom Don Quijote roar jag vissa i min omgivning med mina galenskaper, liksom Don Quijote lyckas jag, trots min harmlöshet irritera de flesta i min omgivning, liksom Don Quijote har jag min Sancho Panza, som tålmodigt räddar mig från den uppretade pöbelns hämnd. Eller snarare så hade jag en Sancho Panza, men det visade sig en kall mörk vinterdag att han också tröttnat på alla tokigheter och har bestämt sig för att ge sig ut på egna äventyr. Han är en klok människa. Vem vet, kanske han reser till varmare land och dyker bland vackra fiskar och rev, långt ned på havets botten?
I mina mer sansade ögonblick inser jag att jag mycket snart också kan få åtnjuta havets botten, jag betvivlar bara att tyngderna vid mina fötter kommer att vara syrgastuber! :)
Godnatt alla väderkvarnsaktivister och tack för idag :)
