Vardags lycka

Jag tror de flesta, om än ej alla, småbarnsföräldrar kan känna igen att oavsett hur mycket man älskar sina små barn och hur underbara små kottar man än har, så smyger det sig ändå lätt in lite gruff i vardagen. Ni vet, sånt där som "Nu har du ju inte tagit undan din väska igen!" eller "Det hjälper inte att du surar, det är ändå dags att borsta tänderna" eller "vad du än tycker om spagetti och köttfärssås, så är det den maten som servers här idag!"... Hemma hos oss brukar det ganska ofta uppstå en viss irritation vid middagsbordet på grund av de outsinliga strömmarna av verbala utläggningar. Hur varm och rykande maten än är när vi sätter oss till bords, så blir ALLT helt rums-tempererat innan vi äntligen lyckats få ned den sista biten i våra barn, eftersom precis vilken detalj som helst från dagen kan beskrivas minutiöst och ned till minsta beståndspartikel. För att inte tala om vilka filosofiska utsvävningar som kan äga rum, i vilket obevakat ögonblick som helst, i universums centrum (respektive barn) i vårt oansenliga kök. Kan låta charmigt och roligt, men när det händer exakt var gång man sitter vid matbordet och inte ens ett mellanmål kommer ned under timmen, så är det lika skoj som att städa, diska och tvätta... Fast så fort barnen lagt sig, saknar jag deras pladder och skratt, och glömmer helt att de surar och tjafsar ibland...

Men precis som Alfons så klokt upplyser oss om, så måste man ha tråkigt ibland, för att veta när man har roligt, mörker måste finnas, för att man ska se ljuset, hur roligt hade det varit med julafton varje dag, egentligen?
Nä, precis så är det, tjatet och tjafset måste finnas för att man ska få de där stunderna... De där lördag-mornarna, precis efter frukost, när dagen är ny och full av möjligheter. De där stunderna när min dotter ligger i sin säng och läser sin alldeles egna, fantasi- och inlevelse-fyllda tolkning av Bamses Sommarbok, bilder beskrivna så muntert och med klar barna-röst, att jag till en början inte märker leendet som sprider sig på mina läppar.
I rummet mitt emot den lilla bok-läsaren, har en kille stängt in sig, plockat fram sina favorit-bilar och sjunger förnöjt medan han kör dem genom landskapet han byggt upp i sin oändliga fantasi. Det råder harmoni i hemmet, så andäktigt att det snudd på känns religöst.
Mamman står med händerna i disk-baljan, fingrarna som skrumpna russin i det varma vattnet, men lyckan går inte att ta miste på, den trallar högljutt i hjärtat och denna dag kan inte gå fel...

Det händer ju faktiskt :) rätt ofta, om man tänker efter...
Mitt förhållande till McDonalds har varit otroligt svalt, på sin höjd har jag satt foten på detta stressiga, bullriga, livlösa etablisemang några sena kvällar på väg hem från krogen för att inhandla milkshake, men deras burgare har jag aldrig riktigt förstått mig på.
För ca två år sen, gick plötsligt deras storhet upp för mig! De har nyckeln till barnens hjärta! Om det är socker i maten, ofelbart med leksak eller vad, spelar ingen roll, McDonalds lyckas med ett konststycke som jag oräkneliga gånger falerar i: barnen sitter tysta, stilla och GLADA och äter sin mat till sista smulan på aldrig mer än 20 minuter!!! Det går inte med ord att beskriva vilken avkoppling dessa måltider är! I ett nafs har jag kopplat bort allt sorl omkring mig, kassans smattrande och läskmaskinens surrande och jag är helt fokuserad på stämningen i min familj: HARMONI!!!
Hade någon sagt mig för några år sen att jag skulle sitta på McDonalds en dag och vara LYCKLIG, så hade jag nog inte kunnat låta bli att brista ut i gap-skratt, men här sitter jag nu... En helt vanligt tisdag-kväll, då en felmedicinerad öron-inflammation medförde en extra VAB-dag som helt enkelt var tvungen att fyllas med ett litet äventyr, som resulterade i förenklad middag, vilket gjorde mina barn glada... och jag sitter mitt i kvälls-rusningen, på ett smutsigt McDonalds och servetterna är slut och jag är inget annat än genom-lycklig...

Tack för idag och sov gott, alla vardags-lyckliga männsikor!

Grå- och grov-hyad med blå-tira.

Jag har ju helt glömt bort att berätta om mitt lite absurda besök på skönhetssalongen. Hade fått ett presentkort av min man (och detta i sig skulle jag kunna analysera till beståndspartiklar, men väljer att tolka det som att han ville bjuda mig på en avkopplande stund av välbefinnande, det var i alla fall så mitt sinne var inställt när jag gick dit) för en tid sen och det började bli dags att lösa in det. Så efter en höst som varit lång, fylld med jobb och alldeles för lite fritid och sömn, hade jag inför jul bokat in detta tillfälle till livsnjutning och rekreation. Jag vet inte riktigt vilken bild ni har av liknande salongs-besök, men i mitt huvud målas en bild av Greta Garbo upp, iförd en vit handduk till turban, med skir, lystrande hy, vackert välvda ögonbryn och svarta, svepande ögonfransar, lojt bakåt-lutad på en schäslong och ack, så avkopplande och stärkande för både kropp och själ... Nåja...

Jag kom dit, precis som väntat i sista sekund, med andan i halsen och håret tovigt på ända. Dagen till ära hade det gått hål på strumpan och jag kan inte med ord beskriva hur långt ifrån mina gracila Garbo-entré jag befann mig, när jag kläm-käckt kastade mig på behandlingsbordet, tjoande: du får helt fria händer, jag vill bara må bra och bli vacker! Insåg ett ögonkast på min "behandlerska" senare att inga så brutala skämt var på sin plats. Att göra ett sådant rå-material vackert i denna stund hade krävt MIRAKEL!
Hur som helst, så började hon ställa till en början oskyldiga frågor om hur jag skötte min hy: jasså? med lätt höjt, välansat ögonbryn, jag tvättade mig bara EN gång om dagen med rengöringskräm? jasså? med förfärat höjt, välansat ögonbryn, jag använde scrubcreme från APOTEKET? och fick känslan av att jag lika gärna kunde svarat grovkoringt sandpapper.
Och hur hade jag egentligen tänkt när jag valde formen på mina ögon-bryn? Va?! Jag fick inte välja formen på mina ögonbryn, de blev så här på grund av gener och tidsbrist. Jasså? Du plockar dem inte? föraktfullt höjt, välansat ögonbryn. Jo, lite... när jag hinner... men jag tar bara bort de som verkar ha missuppfattat var ögonbrynet ska sitta...

Jag tycker vi börjar med behandlingen, deklarerade ett par auktoritärt höjda, välansade ögonbryn och lättad sjönk jag så djupt ned som möjligt på behandlingsbänken, men Garbo ville inte längre närvara vid denna tillställning och det gjorde fasligt ont när mina ögonbryn skoningslöst vaxades bort till en förvånad båge över ögat och de, vad jag förmodar, allra grövsta pormaskar motsträvigt skiljdes från mitt ansikte. Att jag dåsade bort under ansiktsmasken hade inget med välbefinnande att göra, utan var helt och hållet ett resultat av höstens intensivitet och att småbarns-föräldrar ibland kan göra så i obevakade ögonblick. Yrvaket tackar jag obetänkligt nog ja till en lätt make-up och stressar sen till dagis för att hinna hämta barn och först när jag till kvällen står framför speglen förstår jag min mans avvaktande blick: mitt ansikte påminner inte det minsta om Greta, utan är uppsvullet, fet-glansigt och där mitt högra ögonbryn en gång satt, finns nu bara ett sår som inte ser ut som något annat än en smäcker blå-tira.

Tur att inte alla mina besök vid skönhets-salonger har varit som dessa :) de allra flesta har ju faktiskt fått mig att känna mig som Greta Garbo för en timme eller två...

Tack för idag, godnatt!